Folkhemsvisionen – en klassfri vision

Den 28 januari 1928 var det riksdagsdebatt. Inklämd i en diskussion om sockerpriser och riksdagsledamöternas lunchtider lanserade den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hansson sin folkhemsvision. Han stannade upp i sitt anförande och lade ut texten en smula kring temat att det goda samhället borde fungera som “det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet”.

Per Albin fortsatte med en formulering som kommit att bli klassisk och därför måste citeras i sin helhet:

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andra, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och utarmade, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.” 

Per Albin beskrev således det goda samhället som något som liknade en familj, ett hem. Behandlade vi varandra med respekt, så skulle också världen bli bättre. Denna tanke innefattar samhällets urtanke.

Per Albin målade en bild av ett klassfritt samhälle, där det på ekonomins område fanns en “fåtalets diktatur”. Han fortsatte:

“Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

Per Albin gav således en idealbild av hur samhället borde vara – men också en bistert kritisk bild av hur illa ställt det var med det existerande samhället.

Per Albin argumenterade för att klasskillnaderna skulle avlägsnas och den sociala omsorgen utvecklas. Han ville också se en ekonomisk utjämning, liksom att arbetarna fick del av den ekonomiska förvaltningen.

Demokratin måste genomföras och tillämpas “även socialt och ekonomiskt”. Därför ville han att regeringen skulle lägga mer energi på att lösa de sociala problemen, genom arbetslöshetsförsäkringar och liknande, men däremot borde de inte ägna så mycket tid åt småsaker, som exempelvis att reglera resturangdansen…

En visionär princip

Vi kan säga att Per Albin gav en vision, men det bör nog tolkas som en principvision, inte som en konkret utopi. Det är nämligen svårt att tänka sig att ett stort samhälle ska kunna utforma samma gemensamhetskänsla som en liten familj kan göra.

Den principvision som Per Albin formulerade var dessutom fotad på en gammal kristen tankegång, som återspeglas i Nya Testamentets ord om att här skall vara varken jude eller grek. Människor ska ses för vem de är, inte dömas efter sin position eller sitt ursprung.

Det samhälle som Per Albin såg omkring sig var långt från denna principvision. Det var ett klassamhälle, men lösningen var inte klasskamp, utan att folket enades. “Folket” borde enas kring gemensamma ideal. Detta var en grund för den svenska modellen. Socialdemokratin var här en motsats till individualismen.

 Den konservativa paternalismen

Det kraftfullaste angreppet på Per Albin kom från bondeförbundaren Carlström, som menade att det var fel av Per Albin att fösrsvara med restaurangdansen.

Hur var det med reformsinnet på detta område bland socialdemokraterna, frågade Carlström. Ville de inte “fostra individerna och få goda medborgare i samhället genom att reformera hemmet?” I så fall borde inte socialdemokratin gyckla med försöken att hindra att det svirades för mycket på krogen, hävdade bondeförbundaren.

Den uppfattning som Carlström förde till torgs brukar kallas paternalism. Paternalism innebär att samhället ska styras av någon som har mer förstånd än vad folket har. Pater betyder “fader” och är således en teori om att det behövs ett förnuftigt ledarskap, en storpappa, som tar hand om undersåtarna, “barnen”. Det hör vi igen i denna tid.

Det finnes alldeles säkert andra områden för dans, där de sedliga farorna äro betydligt större än de äro när det gäller den offenltiga restaurangdansen, där det dock finnes en alltid vaksam öppen kontroll från allmänhetens sida.”

Civilsamhället och demokratin

Per Albin Hansson förlitade sig på samhällsmedborgarnas förmåga att utan statens långa fingrar upprätthålla en rimlig samhällsordning. Medborgarna skulle inte bara ha ett visst mått av frihet, de var också kapabla att själva övervaka samhällets utveckling genom att vara uppmärksamma.

Det är grunden för civilsamhället som gäller det socialt skapande och hela gemenskapen genom de fria organisationerna, de fackliga organen, de fria medierna och hela kulturområdet om utbildning, konst eller idrott. Motvikten till det kommandostyrda samhället.

Paternalismen delegerades således, från staten till samhället. Politikerrollen skulle koncentreras till de viktiga sociala problemen, där staten hade en förmåga som saknades i samhället. Staten skulle inte ödsla energi och riskera att uppfattas som klåfingrig, i synnerhet som samhällets självreglerande krafter mycket väl kunde hjälpa till att upprätthålla en god ordning.

Jämlikhetstanken

Per Albins folkhemsvision ska inte tolkas som en önskan att genomföra ett likformigt samhälle. Det var lika chans åt alla, som han önskade. Vid ett tillfälle skrev Per Albin Hansson följande:

“Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet, lika rättigheter och möjligheter för alla och envar, men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt …

… vi äro sangvinska nog att drömma om en ordning, där alla ha möjligheter att tillgodose rimliga behov och önskningar, äta sig mätta, bo ordentligt, kläda sig snyggt och ta del av den andliga kulturens goda. Det är icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan, det är en fråga om nog för alla.

Om den ene vill göra sin biff av kött och den andra av rödbetor, om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid till promenader i bil, den andra till att odla rosor, den tredje till att samla frimärken, den fjärde för att musicera, den femte för att dväljas i böckernas värld, den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke, lika litet som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa …

… Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den skall i stället låta allting växa efter sin egenart.”

Den här uppfattningen innebär att man accepterar olikheter, men bara sådana olikheter som bottnar i att människor själva valt dem. Den som latar sig och inte läser sina läxor får exempelvis finna sig i att få en sämre position än den som är flitig och ambitiös. Det socialdemokratin enligt sådana som Per Albin Hansson vände sig mot var att vissa människor fick privilegier. Alla skulle ha en chans att utveckla sina potentialer.

Per Albin förespråkade således inte en jämlikhetsidé som gjorde alla människor lika. Denna tankegång återkommer ibland hos arbetarrörelsens företrädare, men det har sällan formulerats lika elegant som i socialdemokratins program 1960:

“Kravet på jämlikhet innebär både ett krav på lika chanser för alla och på lika värde för alla, vilken sysselsättning och ställning de än har. Lika chanser måste framför allt betyda rätten och möjligheten att få utveckla sig efter sin personliga linje och sina egna anlag.” 

“Kampen för jämlikhet riktar sig mot alla slags klasskillnader, vare sig de gäller ekonomisk ställning, social behandling eller kulturella möjligheter.” 

“Socialdemokratin vänder sig därför mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft.”

Vi kan också säga att Per Albin tillhörde en tradition som såg med viss skepsis på statens förmåga att lägga livet tillrätta åt medborgarna. Denna försiktiga hållning kommer titt som tätt fram i socialdemokratins idédokument. Även om arbetarrörelsen ofta anklagas för att vara betonghäckar och ha en överdriven tro på politikens kraft, har det ändå alltid funnits reservationer.

Exempelvis skrivs följande i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram:

“All planering, all samverkan, all organisation för med sig begränsningar och band. De kan brukas till att skapa likriktning och underkastelse. Men de kan också bli medel för att utläsa de mångas självverksamhet, ge dem känslan av den frihet det innebär att vara med och bestämma över sitt eget öde, dra upp gränserna för den omkrets där den enskilde, i hägn av den trygghet organisationen skänker, kan fritt utveckla sin personliga egenart.

Ekonomisk planering är endast ett av de tekniska verktyg den mänskliga uppfinningsförmågan frambragt. Likt all teknik kan de brukas till förstörelse av människan och hennes verk likaväl som till deras uppbyggnad. Socialdemokratin vill samla medborgarna kring uppgiften att behärska tekniken, inte låta sig behärskas av den. Ekonomisk planering skall inte vara en planering av förtryck utan av frigörelse.” 

En färdriktning i en samhällsutveckling

Folkhemstanken var en visionär bild som målades upp av Per Albin Hansson, men denne hade naturligtvis inte en aning om hur detta goda samhälle skulle genomföras. Istället ägnande sig dåtidens socialdemokrater – liksom de flesta politiker alltid gör – åt att lösa dagsproblem. Reform lades till reform, åtgärd följde på åtgärd i en färdriktning för en social rättvisa

Så har det funnits en tanke bakom den rådande samhällsordningen som ett resultatet av aktiva och medvetna mänskliga insatser.

Källa: Per Albin Hansson, 2009, Gunnnar Andersson http://gunnarandersson.blogspot.se/2009/05/per-albin-hansson.html

Det här inlägget postades i Folkhemmet, Per Albin. Bokmärk permalänken.