Alliansens väg är utan nya arbeten och en bättre framtid

Drygt åtta procent av arbetskraften, eller i runda tal 400 000 personer, kommer att vara arbetslösa i år, enligt regeringens prognoser.

Det skall tydligen fortsätta enligt budgeten.

Alliansens politik brister och stärker inte utvecklingen av arbetsmarknaden.

Verkliga investeringar som skulle utveckla Sverige uteblir. Istället fortsätter Alliansen att driva en politik som rationaliserar sönder och utarmar utvecklingen. Trots vinstökningar och högre BNP kommer inga fler jobb. Sänkta skatter utan samhällsmål alstrar inga jobb och ingen ny framtid. Det behövs investeringar för framtiden. En regering som släpper taget och vill överlåta allt till de fria marknadskrafterna är farlig. Det behövs mål, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som gäller alla i samhället! Tåg fungerar inte. El-bolagsvinsterna dränerar samhällsekonomin och hushållen. Vården och skolan går på knäna.

Bygg ut infrastrukturen. Var finns visionen? Kina spar inte utan de bygger ut tågnät med snabbtåg och utvecklar i regionerna. Sverige avvecklar och centraliserar. Landsbygden töms. Trångboddheten är dyr, skapar sociala problem och försvårar en gynnsam utveckling både för folk och för företag. Hur ska studenter på högskolor kunna betala över 5000 kr/mån för en 1-rummare, vilket är en verklighet i Lund? Alliansare, ni tänker inte på ungdomens framtid. Ert tänkande domineras av profitens potential.

Reinfeldt, du kan inte överlåta all utveckling till privatisering. Du sätter kapitalet till en motor i en nyliberal fundamentalism. Den kör oss i sank med kortsiktighet. Företag kan ha idéer liksom människor. Ta vara på det goda. Elektrifiering av motorvägar för godstrafik kan var en omställning.

Vi behöver bygga ett framtida Sverige och inte riva det för att spara. Hur har det inte gått för SJ att driva företaget under piskan att halvera olika verksamheters kostnader? Det har varit en väg ut i kylan. Ute på polarvidden hjälper det inte med mer i plånboken, när du står där ute och huttrar, när tågen har stannat. De som är arbetslösa och sjuka får stå där. En gigantisk felsyn råder.

Det saknas en effektiv och samlad politik för att komma tillbaka till utveckling och sysselsättning. Trenden sitter i sedan finansraset 1982-1992, en tid som handlade om att kasta människor och utveckling i sjön. Hösten 1982 är tidpunkt i svensk historia där allt förändras.

S vinner riksdagsvalet och Olof Palme blir statsministern. Svensk utrikespolitik desarmeras i Hårsfjärden hösten 1982. Svensk inrikes- och finanspolitik raseras genom kronans devalvering och avregleringen av krediter, kallat novemberrevolutionen 1985. Starka liberala krafter verkar som slår sönder den svenska modellens välfärd. Fram till 1990 hade vi en sysselsättningsgrad på 84% som aldrig återkommit. Efter Palmes bortgång leder vägen till EU. Kraschen kommer 1992 med 500 000 arbetslösa och 90 000 företag i konkurs. Nordbanken går i konkurs och räddas av staten.

1992-2001 blir en tsunamivåg som sköljer över Sverige.

En omstörtning av samhället. Avregleringen av krediter blev ett dråpslag nov 1985 i en ny finanspolitik. Sverige förblöder i skulder.

Dramat går att avläsa i diagrammets siffror. De magra organisationerna tar vid under högervindarnas krafter redan på 80-talet. SAF och liberaler agerar i kraft för omställningen. Denna våg födde en enorm och tragisk utslagning på arbetsmarknaden.

Sysselsättningsgraden eller landets effektivitet minskade från 84% till 72% på några år. Varför? Den nya finanspolitiken slog sönder samhällets struktur. De nya toppstyrda och centralstyrda  organisationerna “ströp”, piskade och permitterade. De “gamla” skulle bort. Allt liknade ett krig. Många välutbildade stod i kö utanför i åratal. Nyanställning krävde orimligheter som att den arbetssökande skulle ha mångårig erfarenhet inom smala specialistområden, ha en hög utbildning, vara ung och ha stor offervilja.

De uteslutna betraktades sedan som ovilliga och parasiter. De svårt sjuka ska nu ta sin säng och gå ut till en arbetsmarknad som är demolerad. Personal i skola och vård ska massproducera tjänster som kränker mening, relationer och person. Detta har fött förtärande yrken i en ond samhällscirkel.

Kortsiktighet och åter kortsiktighet har gällt i en kostnadsjakt som ekar ännu. Så förvandlas hela samhället till en kostnad. Både frihet, rättvisa och självständighet avvecklas av EU-parlamentet.

Starten var en skuldsättning som ledde till en kaotisk förändring. Liberalideologerna uppmanade folket att ta stora lån när kreditreglerna försvann 1985. Det gynnade marknaden.

Huspriser rusade i höjden. Valuta- och fastighetsspekulanterna kom igång. Landet skuldsätts. Allt känns igen i många andras länders fall. Historien hjälper oss att förstå orättfärdigheten i det fria kapitalets lära.

Arbetslösheten är nu högre än den var för 10 och 20 år sedan, och efter det att Alliansregeringen tog vid 2006. Kaos och EU-politiken tvingade fram omstruktureringar för de fria flödena och utländska uppköp av svenska branscher och koncerner på 2000-talet. Permitteringarna flödade. Det marknadsvänliga blev den amerikavänliga politiken i världen efter 11/9. Nya bubblor fördärvade och inskränkte. Ekonomisk centralism är nu mottot.

Detta är Alliansens politik sedan 2006 – en minustillväxt i framåtskridandet och i effektivitet. En politik som hyllats i EU, av IMF och nu i Davos. De som hyllar världseliten och slussar ungdomen till en framtid av arbetslöshet. Man talar om affärsfolket och de vanliga människorna! En politik som är generös till utländska intressen och deras utförsel av profit. Framåtskridandet gäller detta och M vågar säga 2006 och 2010 att de är det nya arbetarpartiet. Tal utan en sann grund. Tal i en total okunskap? Tal i dolda avsikter? .

“Tillsammans gör vi Sverige till ett föregångsland”, står det på M:s valaffisch 2010! Till vad då?  Så mycket tycks ske bakom politiska rökridåer. Partierna som anslöt sig till den liberala samhällsläran vacklar.

De erfar den kluvna friheten. De var med att offra den.

Regeringens stimulanser under finanskrisen har varit alldeles för otillräckliga. Politiken för fler i arbete har i stället handlat om ineffektiva program för arbetssökande och en ”arbetslinje” med piskan som utgångspunkt. Detta innebär att arbetskraften i dag står mycket sämre rustad för att möta de hårda kraven på arbetsmarknaden och att matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande försämras allt mer.

Detta säger Fackförbund i en kritisk granskning i Aftonbladet:

Det pågår en medveten underminering av målet om full sysselsättning!

Det här inlägget postades i Ägande, Arbete, Arbetslöshet, Arbetsmarknadsfrågor, Avregleringar, Bank- och finanskriser, Bidrag, Blockskillnad, EU, Fackligt, Finanskrisen, Fördelningspolitik, Kapitalism, Konkurrens, Marknadspolitik, Orättvisa, Sjukskrivningar, Skatt. Bokmärk permalänken.