European Round Table of Industrialists – konstruktörerna bakom EU

European Round Table of Industrialists (ERT) har gått i spetsen för att uppmuntra EU-integration i över 20 år.

Men många Euro-realister verkar helt omedvetna om ERT:s närvaro. Det nämns inte i medier. Syftet här att öka medvetenheten om detta inflytande i vår tid.

Kort historik om EU

  • Pariskonferensen 1947
  • Den formella starten för Europeiska Unionen blev inrättandet av en “gemensam marknad” för kol och stål i sex västeuropeiska länder. Detta utgjorde den Europeiska kol-och stålgemenskapen (EKSG) undertecknades i Parisfördraget i juli 1951.

De verkliga orsakerna till att inrätta EKSG ingår långsiktigt politiskt mål om en federal super-nationell stat eller Europas förenta stater.

  • Tidigare försök att inrätta en enhetlig europeisk stat hade skett genom Napoleon och Hitler.
  • Bilderberg 1954. Internationell referensgrupp utan insyn.
  • EEG-fördraget 1957
  • EG-fördraget 1970
  • ERT-gruppen 1982
  • EU -Maastrichtfördraget 1992
  • Sverige medlem 1994
  • ECB-banken 1998
  • Euro 1999
  • Lissabonfördraget.  EU -staten 2007
  • EU-krisen 2011

Vi behöver bildligt talat en ny Marshallplan. Företagarna måste rycka Europa ur dess ekonomiska och politiska förlamning. Industrin ska skjuta trångsynt nationell politik åt sidan och utveckla nya strategier för tillväxt i Europa, Per Gyllenhammar 1982 i New York inför 1200 affärsledare”

ERT: s ursprung

I början av 1980 kunde den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen inte svara upp effektivt på den ekonomiska “stagflation”, som Västeuropa drabbats genom 70-tals krisen, när det globala valutasystem med Bretton Woods havererade när dollarns guldfot försvann. USA:s guldreserv tog slut genom Vietnamnkriget. Oljechocken kom 1973 och valutorna galopperade gentemot varandra och genom valutaspekulation.

Samtidigt hade steg tagits ytterligare för integration inom EEG. ERT bildas 1982 som industriellt initiativ att förnya Europa. De har idag  50 medlemmar, som representerar företag från 18 europeiska länder, däribland tre stater utanför EU (Norge, Schweiz, Turkiet). Syftet är:

att gynna de EU-baserade transnationella företag med “en betydande tillverkning och teknisk närvaro i hela världen”

Dess nuvarande ordförande är Gerhard Cromme för ThyssenKrupp, med Alain Joly av Air Liquide och Jorman Ollila Nokia vice ordförande. Andra företag som är representerade i ERT inkluderar DaimlerChrysler, Ericsson, Fiat, Nestlé, Renault och Siemens. 

Medlemskapet är personligt, snarare än företag, och strikt inbjudan.  ERT medlemmar träffas två gånger om året plenarsammanträden, som bestämmer ERT arbetsprogram och prioriteringar, budget och publikationer. Beslut fattas genom konsensus. Mycket av ERT: s arbete sker genom arbetsgrupper som inrättats i plenum. 

  • ERT kan verka genom en annan påtryckningsgrupp lobbying Bryssel.
  • ERT anser att “industrin har rätt till … ett EU som fungerar som ett integrerat ekonomiskt system med en enda centrum för hela beslutsprocessen.”
  • ERT har konsekvent stött avskaffandet av  veton och andra former av “fragmentering “inom EU
  • ERT påstår sig vara primärt intresserade de ekonomiska konsekvenserna av ytterligare EU-integration
  • ERT utformade programmet för EU:s inre marknad som slutfördes 1992.

Bakom EU:s nya konstruktion kommer starka affärsintressen

Storföretagens lobbygrupper, med Roundtablegruppen i spetsen, har kraftigt bidragit till den nyliberala omstrukturering som skett i EU  sedan det inre marknadsprojektet sattes i verket.

”I den inre marknadens namn har vi fått saker gjorda som vi aldrig ens vågat drömma om”, förklarade en rådgivare vid Belgiens finansdepartement till Financial Times.

Det började med Volvochefens tal i New York 1982 inför 1 200 ledande affärsmän i USA om Europas framtid talade om en plan. PG:s tal la grunden. 

Det vann stort gehör. Trångsynt politik var välfärdspolitiken, nationell blandekonomi och samhällets sociala utrustning. Ett tal i nyliberala termer, som andas Milton Friedmans förändringsaxiom via kris – inbillade eller verkliga. Kris och förlamning kom. Vi vet att medlemmar ingår  de hemliga sällskapens brödraskap.

Volvochefen (PG) och EU-kommissionens vice ordförande, industrikapitalisten Etienne Davignon i Bryssel och kom då överens om att bilda ett slutet sällskap för Västeuropas främsta företagsledare, European Round Table for  Industrialists. Namnet avslöjar dess härkomst och rötter.

ERT är en dottergrupp till ett internationellt och storfinansiellt nätverk och tankesmedjan  “Round Table Group, som bildades redan 1891.

Gruppen verkar för  att framkalla  scenarios, som ekonomiska kriser och krig, som tvingade fram en politik som innebar att man kunde bibehålla Storbritanniens ekonomiska och politiska samvälde i världen. David Rockefeller var styrelseordförande 1970-1985. Detta gäller nu en amerikansk dominans i världen.

Gruppen skapade sedan de mäktiga organisationerna

  • Royal Institute of International Affairs 1919
  • Council on Foreign Relations CFR (1921)
    • CFR är den amerikanska grenen av ett samhälle som har sitt ursprung i England och som anser att nationella gränser bör utplånas, enligt Carroll Quigley i boken  Tragedy och Hope
    • ECRF är europeisk
  • Bilderbergruppen (1954)
  • Club of Rome (1968)
  • Trilaterala kommissionen (1973).Bakom finns  den sydafrikanska diamantbaronen Cecil John Rhodes  Hans mål var att forma en sydafrikansk federation och brittiskt territorium från Kapstaden till Kairo. Sedan 1925 har det funnits ekononiska styrka från stiftelser och företag som  Carnegie, Storbritannien Trust,  JP Morgan, Rockefeller och Whitney familjer och medarbetare till Lazard Brothers
I den amerikanska grenen ingick ett antal  tidningar som New York Times , New York Herald Tribune och The Washington Post

Detta med ERT skulle inte bli någon vanlig påtryckarorganisation, förklarade Gyllenhammar:

-”Vår strategi är handlingsinriktad, inte bara en ny bön om hjälp.”

Ett skräddarsytt koncept för storföretagare kallat för ”den inre marknaden” men också hur EU:s framtida styre över Europa skulle se ut.

European Round Table (ERT) arbetade ganska intensivt med vitboken tillsammans med EUkommissionen,” berättade då  Gyllenhammar.
Vi deltog också i utformningen av den.”

Med det inre marknadsprojektet accelererade omvälvningen av de västeuropeiska välfärdsstaterna. Skatter och bidragssystem stuvades om, offentliga institutioner privatiserades och marknader och kapitalflöden släpptes lösa. Avregleringen var också ett instrument för att riva upp de positioner som arbetarklassen tillkämpat sig.

De flesta av de politiska påbud som vid mitten av 1990-talet i förskönande omskrivningar lanserades som förnyelse av arbetsliv och offentlig sektor går att spåra tillbaka till diskussioner bland storföretagens ledare tio år tidigare.

1986 presenterade ERT rapporten ”Making Europé Work” en lista över nödvändiga åtgärder:

  • Lagstadgade minimilöner och centrala löneavtal måste bort och löneskillnaderna öka, ”särskilt för ungdomar”.
  • Anställningstryggheten skulle luckras upp.
  • Företagen måste få frihet att ”erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt”.
  • Normalarbetsdagen måste avskaffas: ”Det finns stort utrymme för flexiblare arbetstider, så länge företagen inte förväntas bära större kostnader till följd av dem.”
  • Politikerna manades vidare att överge alla planer på en återgång till 60-talets politik för full sysselsättning.

I ”European Labour Markets”, en rapport från 1989 utarbetad av bland andra förre SAF-chefen Curt Nicolin, förklarade European Round Table att massarbetslösheten i Västeuropa inte i första hand har med bristande tillväxt att göra.

Den viktigaste orsaken är ”strukturella stelheter”. En stelhet är det sociala skyddsnätet, en annan regleringarna av arbetsmarknaden

Ökad sysselsättning i den offentliga sektorn avvisas bestämt som utväg ur massarbetslösheten, och några löften om arbete åt alla ska staterna inte utfärda. I stället framhåller författarna till rapporten det individuella ansvaret. Arbetslösheten sägs ha sitt upphov i människors ovilja att sänka anspråken på löner och arbetsvillkor. Det gäller därför att ”minska den moraliskt tvivelaktiga delen av det sociala skyddsnätet”.

Löneskillnaderna ska öka, skiftarbetet utvidgas och nya typer av anställningskontrakt införas. Med deltidsjobb och tjänster i hemmen ska det bli lättare för ”nytillkomna och kvinnor” att hitta anställningar.

Beating the Crisis” från december 1993:

  • ”Endast djärva grepp kan ställa sakerna till rätta”, förklarade Gyllenhammar och sex medförfattare ur styrelsen för ERT.
  • ”Det finns arbete, men inte till gällande priser.” Det måste bli lättare att tillfälligt anställa personal, och ”nya former av arbete ska aktivt uppmuntras, i stället för att hämmas av onödiga regleringar”.
  • Författarna nämner anställningar med flexibla arbetstider, säsongsarbeten, delade anställningar, deltidsjobb och ”en hel rad av nyttiga sysselsättningar som finns i ’gråzonen’ mellan formella anställningar, egenföretagande och socialarbete”

EMU-projektet ingår storföretagens program, den ekonomiska och monetära unionen,
EMU. Dåvarande ABB-chefen Percy Barnevik, tillika ledamot av EU:s rådgivande grupp för konkurrenskraft, satte dessa förväntningar på pränt i Dagens Nyheter 10 juli 1995:

”EMU:s allra största värde för näringslivet är kanske det faktum att nationella regeringar får ett externt ryck att vidtaga nödvändiga men inte alltid populära åtgärder.”

De europeiska storföretagen ser i valutaunionen en försäkran om fortsatt nyliberal omvälvning i samhällslivet. Michael Treschow, Svenskt Näringslivs dåvarande vice ordförande, gav röst åt en anslutning  i ett tal på Stockholms handelskammare i november 2002:

”Det finns flera skäl för att vi ska gå med, till exempel är det tvingande kravet på en ekonomi i balans bra. När sedan politikerna tvingas till impopulära beslut känns det säkert bättre att kunna hänvisa till att det har de beslutat i Bryssel.”

2002 preseneteras nästa ERT-rapport. EU Governance, med kravet på en starkare europeisk centralmakt:

”Det saknas en sammanhängande budgetpolitik för eurozonen som helhet, detta är en av de viktigaste frågorna ur näringslivets synvinkel.” I rapporten föreslås bland annat att ”på utkastsstadiet, borde nationella budgetar utvärderas på unionsnivå”.

I februari 2010 överlämnades rapporten ”ERT´s vision for a competitive Europé in 2025”, i vilken ERT:s ordförande Leif Johansson och viceordförande Gerad Kleisterlee (vd för storföretaget Philips) bland mycket annat kräver att EU:s ledare måste ”säkerställa respekt” för EU:s stabilitetspakt genom ”nedskärningar av de offentliga utgifterna”, reformering av pensionssystemen och de sociala trygghetssystemen till exempel genom att patienterna får ta ”större ansvar” för hälso- och sjukvårdskostnaderna.

I dag håller EU:s politiska makthavare på att verkställa storföretagens kravlistor i form av EU-terminen, Europluspakten och Sexpacken.

För att genomdriva och förändra medvetande sprids myter. OECD och Eurostat visar

  • att grekerna i genomsnitt arbetar 44,3 timmar per vecka att jämföra med EU-genomsnittet på 41,7.
  • att grekerna har 23 dagars semester per år mot tyskarnas 30 dagar.
  • att arbetsproduktivitetens EU-snitt är 100, så ligger grekerna på 102, knappt efter tyskarna på 104

Så varför har då den grekiska ekonomin havererat? De största problem är korrupta politiker och klientelismen. Ett system som tillåtit att en stor del av ekonomin är svart.

Dessutom betalar de rika knappt alls några skatter. Skatteintaget i Grekland har varit betydligt lägre än EU-genomsnittet. Särskilt låg har bolagsbeskattningen varit.

Vinstandelen av BNP i Grekland 2009 var 54,2 procent att jämföra med EU-genomsnittet på 38,9.

Grekland har världens största handelsflotta med mer än 4000 fartyg. Just nu
låter de grekiska redarna bygga 600 nya skepp i Kina och Sydkorea och inte ett enda i Grekland.

Dessa redare betalar 12 miljoner euro i skatt. Det blir 3 .000 euro [ungefär 27.000 kronor] per båt. Kommentaren ”peanuts” är på sin plats. Så budgetdisciplin i den bemärkelsen skulle verkligen behövas. EU och IMF tvingar istället Grekland till lönesänkningar på mer än 30 procent, nedskärningar och vrakprisförsäljning av statlig egendom. EU håller flera toppmöten.

Med obegripliga summor pengar vill de skapa en euroländernas nödfond och en akutinstitution för att rädda bankerna. De vill ha nya fördragsändringar som ska ge EU närmast total makt över de demokratiskt valda regeringarna.

Att EU får Nobels fredspris väcker förvåning i det tillstånd som skapats och med syften som INTE gällt folk och nation utan för ett transnationellt verkande företag där gränser upphör.

Bilderberg bildas 1954 där det demkratiska EU förankras bakom lyckta dörrar med en internationell elit.

Källa:
http://www.caef.org.uk/EU och facket

Det här inlägget postades i Anarkokapitalism, Antisociala reformer, Bank och finans, Ekonomi, EMU, ERT, EU, Internationalism, Ledarskap, Liberalism, Makt, Nobelpriset, Orättvisa, Privatisering. Bokmärk permalänken.