Makteliten, vinsten, krisen och välfärden.

Hur var det under krisårens 90-tal, när 480 000 blev arbetslösa och bankkraschen kom pga värlfärdens överdosering? Djupa motsägelser gäller. Välfärdsmyten under 90-talet var en nyliberal bluff. Krisen kom genom 70-talets valutakrasch med dollarn och OPEC:s oljeprischock samt genom avregleringar för en lånebaserad konsumtion i världen med bl.a bobubblor som en följd. Finansorganens och spekulatörens trixande kallas sedan ett värlfärdsproblem. 

Hur gick det för näringlivet?

De skördade visnter som aldrig någonsin. I LO:s  tolfte rapport i serien ”Maktelitens inkomster”, skildras den absoluta makttoppens inkomster, jämfört med vad en genomsnittlig industriarbetare tjänar. År 2011 hade de 200 toppositioner i snitt en årlig inkomst som en vanlig industriarbetare behöver 17 år för att arbeta ihop.

Bland de 50 näringslivsrepresentanterna ingår chefspositioner som vd för Skanska, Volvo, Nordea och andra stora företag.

  • Det innebär att vd:arna på de största svenska bolagen har inkomster som är 46 gånger den vanliga arbetarens. Eller annorlunda uttryckt, lika mycket som en industriarbetare arbetar ihop under hela sin livstid.
  • LO:s ordförande hade en inkomst motsvarande tre industriarbetarlöner,medan Svenskt Näringslivs vd skrapade ihop till vad 20 industriarbetare får på ett år.
  • Den byråkratiska eliten – höga tjänstemän i offentlig sektor, i universitetsvärlden och i medierna – hade i genomsnitt åtta industriarbetarlöner i inkomst år 2011.

De stora och växande inkomstskillnaderna i samhället påverkar inte bara politiska beslut utan sannolikt också hur frågor om klass och klyftor skildras i den offentliga debatten.

Det här inlägget postades i Finanskrisen, Finansmakten, Informationskriget, Myter, NVO, Opinionsbildning, Sveket mot Sverige, Utveckling, Välfärd, Vinst. Bokmärk permalänken.