Från Folkhem till företag – Moderaternas mål och ränkspel 1991

Nybyggarna400September 1991 vinner Moderaterna Rikdagsvalet. Nu skulle det ske! Nybyggarna samlas i ett möte en dag i november 1991 med Timbro.

FRÅN FOLKHEM TILL FÖRETAG 

“Bort med folkrörelsetjafset. Politik ska drivas som ett modernt företag. Och då är M-koncernen marknadsledande. Nu ska positionen befästas och nya marknadsandelar vinnas.

Avdelningen för produktutveckling hos M är ivrigt sysselsatt med att planera det stora framtidsprojektet: att ta itu med förra ledningens felsatsning och montera ned den sk välfärdsstaten.”

Nu ska det bli förändring!

I en artikel från 1992  i inrikesflygets Upp&Ner nr 2/92 visar vad som hände. 

TIMBRO NOV 1991

Det var som när segrarna möts för att dela på bytet när Tïmbrodagen hölls i november 1991. Bildt var nu statsminister. Alla var där, alla de som skulle kunna beskrivas som väsentliga i M-koncernen.

Dåvarande MUF-ordförande Ulf Kristersson (nu ansvarig för socialförsäkringar bla) säger “bort med folkrörelsetjafset” vi ska efterlikna ett modernt företag. Exit är mer effektivt än voice. Ungmoderaterna krävde:

  • försvaga kommunerna
  • privatisera socialförsäkringarna
  • avskaffa hyresregleringen och möjliggör marknadshyror
  • sätta facket på plats
  • städa i det politiska systemet

Fredrik Reinfeldt, nybliven ungmoderat riksdagsledamot säger att regeringen gör vad sossarna gjorde 1982:

sätter en bild av en kris för att sedan kunna visa att siffrorna pekar uppåt. Det är “smutsigt”, men nödvändigt.

PROLOGEN FRAM TILL 1991

  • Bakom finns 70-taleskrisen dollarns sammanbrott som världsvaluta, valutakriget. och oljeprischocken 90-talskrisen. Nyliberala krafter angriper välfärden som orsak.
  • En trepartirgering bildas 1976-1981. Carl Bildt står redan då i förbindelse med USA och informerar som svensk utveckling. Svensk valuta delvalveras i omgångar
  • 1982 vinner Olof Palme och S riskdagsvalet
  • 1982 ubåten i Horsfjärden, Carl Bildt anklagar S-regeringen  vara i maskopi med Sovjet och kontaktar CIA. Bildt får en reprimand av regeringen. Dessa kontakter hade redan 1976 när 3-partiregeringen bildades. Det framgår nu 2013
  • 1985 Riksbankens novemberkupp som leder till stor skuldsättning, bobubblan och finanskraschen 1992
  • 1986 Olof Palme mördas.
  • Vägen leder till EU.

 FRÅN FOLKHEM TILL FÖRETAG. 

av Janne Sundling och Håkan A Bengtsson

Upp&Ned 1992 nr 2

 

Det var som när segrarna möts för att dela på bytet när Tïmbrodagen hölls i november 1991. Bild var nu statsminister. Alla var dar, alla de som skulle kunna beskrivas som väsentliga i M-koncernen. 90-talskrisen genom Riskbankens novemberkupp bobubblan och valutakrisen i Europa hade slagit klorna i svenskt näringsliv, som tvingat fram den sociala nedskärning. Nyliberalismens rännsnara

“Bort med folkrörelsetjafset. Politik ska drivas som ett modernt företag. Och då är M-koncernen marknadsledande. Nu ska positionen befästas och nya marknadsandelar vinnas.

Avdelningen för produktutveckling hos M är ivrigt sysselsatt med att planera det stora framtidsprojektet: att ta itu med förra ledningens felsatsning och montera ned den sk välfärdsstaten.”

Nu ska det bli förändring!

Professorerna Stàhl och Zetterberg konstaterade på mötet att både facket och socialstaten har en vikande marknad. Per Unckel tittade in en stund. Hökmark likaså och Kristersson och det här numrets omslagsprofil unge Thomas Idergårrd. Om tjugo år kan han vara exakt det som Carl Bildt är idag: 42 år. En moderat partiledare och den person som dominerar M-koncernen. Och han är lika otalig nu som Bildt var då.

Regeringens rivstart imponerar. Men objektivt sett ar en skattesänkning pa en procent ingen revolution, säger Thomas Idergard. Nu måste vi ta ett rejält kliv, eller förflytta  oss med många steg. Framförallt måste partiet staka ut vart vi är på väg.

Nu är de gamla förlorarna vinnare efter hårt och träget arbete och väntar ivrigt pa politisk utdelning i form av politiska tjänster eller systemskiften.

Svenska Dagbladets chefredaktör Mats Svegfors har kallats till Timbro för  att hålla tal om de små stegens revolution – och påminna om att i ett samhälle sker inga förändringar i stora steg. Ända måste han låta Timbrovännerna gotta sig en stund i segern.

En artig applåd kommer när Gösta Bohman speciellt hälsas välkommen. Ingen tänker på det, men det är exakt på dagen
21 år sedan han tog över som moderat partiledare.

Det fanns inget mandat för ett systemskifte 1976~1982. Det som däremot skedde under de borgerliga regeringsåren var att föreställningen om politiken började förändras. Inte minst beroende på Gösta (Bohman), säger SvD:s chefredaktör Mats Svegfors och nickar till densamme i publiken.

Men egentligen kom skiftet redan 1988, menar Svegfors. Vid slutet av 60-talet såg socialdemokratin i Sverige till att bryta det internationella mönstret och bygga upp en allt större offentlig sektor till en allt högre grad av skattefinansiering.

År 1988 kom brottet med den politiken, säger Mats Svegfors. Där upphörde den .socialdemokratiska epoken.

De reformer man drev fram dessförinnan kom man att kalla för socialdemokrati. Men det var en revolution med något säregna revolutionärer; med socialdemokratiska statsråd och borgerliga tjänstemän.

Redan efter valet 1988 kom alltså egentligen det liberala regimskiftet, även om vi först nu fick regeringsskiftet. Efter 1988 bedrev regeringen Carlsson en oerhört annorlunda politik än under den socialdemokratiska epoken, (som leder till EU). 

Svegfors tillägger att numera spelar byråkratin en annan roll, och departementskulturerna mister betydelse. Med andra ord: det här blir en revolution utan säregna revoltörer. Fast: i små steg.

Har vi någon statsminister i lokalen? säger Timbros Mats Johansson och det känns att han längtat efter att kunna säga just så och just här. Här sitter ju de som var förlorargenerationen 1968 och i början av 70-talet. Som smög iväg till MSU-föreningen på skolan och knappt tordes erkänna inför klasskamraterna att de inte sympatiserade med FNL. Här finns också den gamla kulturvänstern som har konverterat politiskt, som Bibi Andersson, som på tidigt 70-tal var ett socialdemokratiskt affischnamn.

Och det fnissas i lokalen när en av talarna beskrivs som ”medarbetare på Dagens Nyheters kulturredaktion”.  Nu är de gamla förlorarna vinnare efter hårt och trä get arbete och väntar ivrigt på politisk utdelning i form av politiska tjänster eller systemskiften. Kanske oroas de nu i stället av att ha en ung vinnargeneration, med en otålighet som gör att de knappast härdar ut lika länge som den koncernledning som nu tar över – i kanske tjugo år.

Kanske finns det i spännvidden mellan dem som fått kämpa sig upp och dem som startar som unga vinnare en kraft som hotar framgången för dem allihop. Är det därför som Svenska Dagbladets chefredaktör kallats hit för att hålla tal om de små stegens revolution – och påminna om att ”i ett samhälle som vårt sker inga förändringar i stora steg”. Ändå måste han låta Timbrovännerna gotta sig en stund åt segern:

Det var faktiskt någonting stort som inträffade den 15 september. Valet gav en legitimitet åt förändringen.

Alltså: nu ska det bli en förändring. Människor ska märka att det sker förändringar, när de går till läkaren, skolan, dagis eller i övrigt i samhället.

Det enda sättet att göra förändringen bestående är att verkligen förändra. Inte bara prata om förändring. Tillämpa, inte bara introducera idéerna. Men med hur stora steg?

 I M-koncernen vill Thomas Idergard och de andra vinnarna bland ungmoderaterna stå för produktutveckling och kontroll av den politiska effektiviteten. 

Det finns många av vara företrädare som visar sin lojalitet mot systemet och byråkratin, och inte mot människorna. Men blir man med makten gör man makten impotent, maktinnehavet får aldrig bli ett självändamål. Vi mäste sätta in stöten mot 40-talisterna. De är så präglade av att hela tiden försvara sig, att de vuxit in i det mönstret.”

 Den stora uppgiften, enligt Idergard, är i dag nedmonteringen ”av den så kallade välfärdsstaten”.

 

Den stora medelklassen kan betala sin välfärd själv. Politikernas roll i fördelningen kan inte vara att fördela till och frän samman person.

Fast förutsättningarna kunde varit bättre, det erkänner han. Det bästa läget fanns under 80-talets tillväxt.

Den politiska dimensionen kommer att förflyttas från tillväxt- till fördelningsfrågorna. Då finns det risk att socialdemokraterna, som är på väg att bli ett socialliberalt parti, kommer att utnyttja det och sin gamla politik för att vinna väljare. Och risken är stor att folkpartiet skulle lockas med också.

 

Därför mäste moderaterna placera sig rätt i en sådan fördelningspolitik diskussion redan i dag. Socialdemokraterna var starka på att bygga in saker i systemen. De har i 40-50 år gjort människor till välfärdsklienter. Nu måste moderaterna använda samma metod fast tvärt om. Vi mäste göra människor till ägare då får de förståelse i de här frågorna, och vi säkrar nya väljargrupper. En tydlig högerprofil på fördelningspolitiken är alltså viktig. Att politikerna blir profiler och tydliga som personer är också viktigt, menar Idergard. Det var därför han bedrev en personlig valkampanj, för att själv leva upp till det egna politiska budskapet. En politiker mäste kunna väcka känslor. Det är bättre att människor känner något än att de är oberörda.

För tjugo är sedan var det viktigt att politisera ungdomsförbundet. I verksamhetsberättelsen för 1971 konstateras att ”de gamla tävlingsformerna traktortävling och skyttetävlingar av olika slag har fått träda tillbaka för en allt mer omfattande politisk debatt.

För tio är sedan använde ungdomsförbundet sin nyvunna politiska styrka till att driva på samhällets avpolitisering. Dävarande ordföranden Gunnar Hökmark drev kraven pä omfattande privatiseringar och att flytta beslut frän politiker till människor.

I dag är det Idergard och hans generation som ska förvalta det ungmoderata arvet. De är M-koncernens första vinnargeneration på länge. Och de är otåliga.

Det gula trähuset ser närmast förfallet ut och det ligger ensamt ute på Skaraslätten. Fast en gäng kallades egendomen Foxerna för gods och beboddes följdaktligen av en godsägare, tillika högerledare.

Fritiof Domö var den siste riktige högerledaren, han var partiets ledare frän 1944 till 1950 och vid jubiléer och partihögtider läggs en krans ned pä hans grav vid Äggby kyrka.

Efter honom har partiet haft tre starka och tre svaga ledare. Det började bra, med Jarl Hjalmarsson som lyckades hitta en ny roll för det som var högern på 50-talet.

Fast pä 60-talet gick det utför igen. Högern ville inte ens kalla sig höger längre utan bytte namn till moderaterna. De rättade in sig efter den socialdemokratiska värdeskalan och Tingsten förklarade ideologierna döda eftersom alla egentligen var socialdemokrater.

Med Yngve Holmberg råkade partiet sedan ut för den verkliga katastrofen. Det är kanske symptomatiskt att Yngve Holmbergs fall kom mitt i en miljö som var en produkt av den socialdemokratiska efterkrigspolitiken. När stämmodeltagarna strömmade ut från Farsta gymnasitum framät kvällen den 14 november 1970 var Holmberg avsatt. Gösta Bohman hade erövrat ordförandeposten med 132 röster mot Holmbergs 82. Det första maktskiftet hade faktiskt ägt rum. 

Några mil bort frän Foxerna och Äggby pågår 1991 ett annat maktskifte. I en konferenssal i Lundsbrunn sitter den moderata fullmäktigegruppen i Falköping, landets mest framgångsrika moderater. I Falköping gjorde moderaterna sitt bästa val i landet, i kommunvalet gick de fram med 13 procent, i landstingsvalet med 18 procent.

Det finns två orsaker till framgången. Landstinget ville ta bort 7 5 vårdplatser och akuten på Falköpings sjukhus. Moderaterna gick emot och fångade in den lokala opinionen.

Den andra orsaken sitter framme vid podiet vid en overheadapparat och levererar en valanalys så språngfylld av siffror att fullmåktigegruppen kippar efter andan:

” . . . och i Frökind-Åsarp har vi gått fram med 29,07 procent, i Vilske-Kleva . . .”.  Han heter Lars Elindersson, är 42 år och ska bli moderat kommunalråd. Ska bli, men fullmäktigegruppen ser just nu ut som en förut busig men numera förlägen skolklass som just har fått en ny sträng lärare. För de hade faktiskt tänkt något annat. Tånkt någon annan.

När gruppen samlades efter segervalet och tidningarna beskrev Lars Elindersson som valets segerherre, så valde de en anonym skollärare från Stenstorp till sin kommunalrådskandidat. Den gamla sortens höger i Falköping ville ha en okontroversiell företrädare som kunde samarbeta väl med de andra borgerliga partierna. I det tegelröda kommunhuset år ingen van vid konfrontation, där har samförstånd varit grundregeln.

Det var ett val mellan olika typer av politiker. Det nya kommunalrådet Elindersson drillades i politikens sanning och konsekvens redan på 70-talets centrala MUF-kurser i ”politisk sensitivitet”.

Han har i tolv år varit moderat landstingsråd, och sina största ovänner har han skaffat sig i centern. Samförstånd har aldrig varit hans linje.

Min far sa alltid: moderater går gärna i grupp, men inte i takt.

Och just sä vill jag ha det. 

Vi mäste hålla isär rollen som parti och rollen som förvaltare.

Det är ett av socialdemokraternas stora misstag att de inte klarat det, och därigenom har de mist kraften. På 70-talet tillhörde Lars Elindersson ledningen i ungdomsförbundet MUF.

För min generation politiker – Carl (Bildt), Hökmark, Unckel och Bo Lundgren – är det här naturligt. Vi formades under samma tid i MUF och studentförbundet.

Det här blir till en bärande tanke i dag. Den generation unga moderater som fostrades under 70-talet, länge i politisk motvind, och som nu tagit makten i stat och kommun tänker inte sätta sig som förvaltare. Uppdraget är förändring, och det förutsätter att partiet även i maktställning behåller en oppositionell roll.

Om det är samförstånd som ska gälla på alla plan kan väljarna inte identifiera partierna. Väljarna mäste kunna se personerna och partierna, sager Lars Elindersson. Och jag ser det politiska uppdraget som personligt. Det är viktigare att vara företrädare för väljarna än för kommunen eller de kommunanställda. t

Gunnar Hökmark blev efter valet moderaternas partisekreterare, en sorts verkställande direktör i AB Moderaterna.

Han har en gedigen karriär bakom sig: MUF ordförande 1979-1984, riksdagman sedan 1982, chef för Timbros tankesmedja Timbro. Idé och initiativtagare till måndagsrörelsen för Baltikum. Som MUF -bas skrev han boken ”En ny giv” där marknadsekonomi och privatiseringar var bärande tankar. Gunnar Hökmark är den som ska förvalta ”Bohmans teorem”.

Bohman är en levande legend i partiet. Det var han som bröt med högerns anpassning till det socialdemokratiska Sverige. Och fortfarande lever hans tankegångar. Teoremet som bär hans namn gär ut pä att högerns uppgift är att bevaka sin position, för om högern flyttar sig så flyttar också de andra borgerliga partierna på sig. Att förknippas med socialdemokraterna är enligt samma teorem något av en kardinalssynd.

Nu är Carl Bildt statsminister och mäste bäde hälla ihop det borgerliga blocket och ta ansvar för landet. Nu blir det i stället. Hökmarks sak att se till att M-koncernen häller fast vid ”Bohmans teorem”, affärsidén. Taktiskt är han pä samma linje, han är klar i teoretiska och ideologiska frågor, en idépolitiker och massmedial i största allmänhet.

Den idépolitiska och ideologiska kampen måste föras på två plan, menar Hökmark.

Det ena handlar om det handfasta. Att söka dagspolitiskt stöd för exempelvis skattesänkningar. Det är nödvändigt att vinna den, att visa att moderaterna och borgerligheten kan regera.

Men vad vill de unga, vinnarna?

MUF-basen Ulf Kristersson bjuder pä välkomstdrink hemma på Norrbackagatan. En liten skara ledande ungmoderater är inbjudna för ett informellt samtal om förbundets framtid.

Thomas Idergard har skrivit en PM inför träffen om den politiska profilen. Förbundet ska ”såväl internt som externt i debatten bilda opinion för sin tolkning av det borgerliga uppdraget”, skriver han.

 För MUF-arna handlar det om att sätta ”rätt agenda” och ange ”rätt” strategi, men också om att fungera som ”internrevisorer”. Det kan betyda offentlig betygsättning av moderata statsråd och en härd offentlig kritik.

Moderata ungdomsförbundet – alltid i opposition”, avslutas Idergards PM. Partiet som parti står utanför regeringen.

Problemet är att detta nu är alla läppars bekännelse. Vi kommer snart till sanningens minut, när det blir obekvämt då vi kritiserar regeringen, säger Kristensson.

Nu ska MUFarna driva på för systemskiften också i kommuner och i landsting. Moderaterna styr nu i hälften av landstingen och i 140 kommuner.

Fredrik Reinfeldt. nvbliven ungmoderat riksdagsledamot, säger att regeringen gör vad sossarna gjorde 1982: sätter bilden av en kris för att sedan kunna visa att siffrorna pekar uppåt vilket är ”smutsigt”, men ”nödvändígt”.

Diskussionerna den här kvällen handlar också om nya organisationsformer. MUF talar om ”politiskcmarknadisföring”. I valrörelsen ringde MUF till förstagångsväljarna i stället för att gaffla på torgmöten och jobba med de traditionella sätten att närma sig väljarna. Det kallas ”telemarketing”. Och det gav resultat. MUF levererade 100 000 förstagångsväljare till moderaterna. Nu handlar det om att gå vidare på den vägen.

-Vi måste komma bort från folkrörelsestuket, säger Folke Hammarlind, pressekreterare.

Hela tanken på att ”vara med och påverka” är förljugen. Medlemmar har inget inflytande i partier och föreningar. Men också moderaterna har trott att människor går med i en organisation för att förändra den.

Helt fel. Man gär med i en organisation för att man gillar den.

Greenpeace anklagas ofta av folkrörelsetraditionalister för att vara elitstyrd och odemokratisk. Som om det skulle spela någon roll! Varför mäste allt vara så demokratiskt? Den som känner sig förtryckta.  Greenpeace kan ju gå med i Svenska Naturskyddsföreningen eller någon annan, kanske mer demokratisk och folkrörelseinriktad organisation, som sannolikt ägnar mera tid åt formerna än själva verksamheten, säger Ulf Kristersson.

Greenpeace blir i verkligheten föremål för den mest effektiva kontroll som finns, varje gäng de begär av sina medlemmar att avstå lite av “sina privata pengar åt just Greenpeace.

MUF ska bli mer som Greenpeace. Bort från ”folkrörelsetjafset” och mer efterlikna ett modernt företags sätt att fungera.

Exit är mer effektivt än voice, säger Kristersson. Det är marknadens mekanismer översatta till politiken. Sá kan MUF bli en spjutspets in i 90-talet för den moderata koncernen.

Den prägel av bolagsherre- och godsägarhöger som partiet fortfarande bär i sin tradition ska ytterligare få ge vika för den växande medelklassen i storstädernas tillväxtregioner.

 Sådana människor finns det för lite av i moderaterna. Partiet har tänkt för lite pä dem, säger Folke Hammarlind.

När ungmoderaterna ställer krav pä den borgerliga regeringen handlar det om att

  • ”försvaga kommunerna”
  • ”privatisera socialförsäkringarna”
  • ”avskaffa hyresregleringen
  • möjliggöra marknadshyror”
  • ”att städa i det politiska systemet”
  • att ”sätta facket pä plts”.

Men lika mycket handlar det om fri invandring, liberalisering av  alkoholpolitiken, avskaffande av filmcensur, fri radio och TV och en utförsäljning av Sveriges Radio-koncernen. Fredrik Reinfeldt vet att MUFS krav inte kommer att förverkligas inom den allra närmaste framtiden. Men han vet åt vilket håll han vill dra moderatkoncernen:

I valet 1994 vet vi vad som har hänt. Vi ska göra om detta land. Förändra. Det mäste märkas i allt från parkeringsavgifter till skatter. Det kommer att falla ut i valresultatet.

Dagens Nyheter har jämfört den unga moderatgenerationen med de unga folkpartisterna pä 60-talet. Det var Per Ahlmark och Ola Ullsten som åkte på valturné i halmhattar. De tröttnade. 

Ulf Kristersson medger att den unga moderatgenerationen löper samma risk.

Vi är jävligt duktiga men vi är också extremt otåliga. Vi vill inte vänta pä resultaten tills vi är 40-45 är.

Men det långsiktigt viktiga för koncernledningen i dag är synen pä skattesänkningar, om den moderata synen ska gälla, att alla får det bättre med lägre skatter.  I längden är det detta – den idépolitiska kampen – som avgör 90-talets utfall.

Den här regeringen har fått mandat för förändringar. Vänstern har aldrig varit sä svag som nu, de idéer vi står för har aldrig haft sä starkt stöd i Sveriges riksdag som i dag. Men det behöver inte bli de förändringar vi moderater vill se av det enkla skälet att det är en koalitionsregering, säger Gunnar Hökmark.

Därför ska han se till att moderaterna inte låser in sig i regeringskansliet, utan lever i debatten. Moderaterna ska försvara regeringens politik, men samtidigt säga: det är bra att skatten sänks men vi moderater vill gå ännu längre.

Inget parti fär missunnas att lyfta fram sin identitet, samtidigt som vi försvarar det vi gemensamt kommit överens om. Det är självklart ett legitimt krav att vi ska kunna visa vad vi vill. Det är lätt att fokusera allt pä regeringsarbetet. Men moderaterna ska också ta ledningen i idédebatten för att kunna fortsätta ”reformationen” av det Sverige socialdemokraterna, enligt Gunnar Hökmark, gjort till ett ”kastsamhälle”.

 

Vi mäste ligga före. Väljarna ska veta vad vi anser. Vad vi tycker som parti är inte nödvändigtvis det samma som regeringen tycker. Det kommer vi att spetsa till i nästa valrörelse. Vi har ett behov av att lyfta fram vår identitet. Det är något våra systerpartier i Norge och Danmark försummat.

Av det skälet håller moderaterna många av sina ledande företrädare utanför regeringen. Gunnar Hökmark är själv ett exempel. Att Lars Tobisson stannar i riksdagen, som grundpelare för moderaterna, ett annat.

Det är en klart långsiktig tanke bakom det. Vi behöver vara starka i riksdagen. Min uppgift blir att bevaka vår identitet och de långsiktiga processerna. Men också att förklara och försvara regeringens politik för väljarna.

Hökmark tillhör en generation moderater runt 40 som länge kämpat i motvind.

Det har visat sig att vi hade konkurrenskraftiga tankar. Den här generationen moderater är en bildad, intellektuell generation som läst de gamla böckerna och vet vad maktdelningsläran är för nägot och som läst de nya samhällsteorierna om att marknadsekonomi är en förutsättning för mångfald.

Den moderata förlorarregeringen har blivit 90-talets vinnare. M-koncernen har blivit marknadsledande. Nu ska framgångarna säkras, och nya marknadsandelar vinnas. Förmodligen kommer 90-talets moderater att fortsätta lägga ner kransar ‘pä Fritiof Domös grav i Äggby. Men blommor frän Thomas Idergard och de andra får han inte. 

Källa 

Klicka här på denna pdf-fil: Upp&Ner92-2.

Kerstin Sahlström fann i sitt arkiv  den svekfulla och g(l)ömda historien om hur Sverige stöptes om under 90-talet.

 

Det här inlägget postades i Allianspoltik, Anarkokapitalism, Korståget mot välfärden, Liberalism, Moderaternas politik, Nyliberalism, Okategoriserade, Olof Palme, Privatisering, Propagandans makt, Riksbanken, Sveket mot Sverige, Timbro, Väffärdsstaten. Bokmärk permalänken.