Den selektiva friheten och demokratin

I Libyen och Nordafrika pågår i mars 2011 den arabiska revolutionen. Hotet mot demokratirörelserna kommer inte bara från Gaddafi utan även från västmakterna. I nyliberalismen lever en basal konflikt. Konflikten mellan människan och kapitalet och mellan samhället och finansen. Frihet och demokrati har här olika syften i det nyliberala perspektivet

I Aftonbladet den 31/3 skriver Åsa Linderborg om västmaktens och arabiska revolutionens kamp om demokrati. Frågan är då för vem?

Tariq Ali. den brittisk pakistansk militära historikern, skriver i The Guardian (30 mars) att Ben Ali stöttades av Sarkozy ända in i den ofrivilliga exilen.

Mubaraks tortyrregim kunde fram till slutet räkna med Vita husets stöd. Saudiarabiens diktator är fortfarande Obamas bundsförvant.

IMF, Internationella valutafonden,  har hyllat Mubarak i Egypten  och Ben Ali i Tunisien för deras nyliberala agerande och internationella marknadsvänlighet. Nutidens diktatorer finns på högerns sida.

Mubaraks ekonomiska politik prisades av  IMF och skapade ohanterliga klassklyftor. Enligt Världsbankens beräkningar är 44 procent av alla egyptier fattiga. De lever på två dollar per dag.

Av Egyptens 314 statliga företag har 189 sålts ut för en spottstyver. Försäljningarna gav 9,6 miljarder mot värderade 104. Tidigare vinster i statliga företag, har hamnat i privata fickor. Antalet anställda har halverats. Det förklarar massarbetslösheten. 2003 avskaffades anställningstryggheten, liksom jobb-garantin för universitetsutbildad.

Ett annat ord för “internationell marknadsvänlighet” är “internationell plundring” av nationella tillgångar och att genomföra en social nedskärningspolitik. Receptet från IMF är finanskrisens chockterapi. Arabfolket är plågat av ett ekonomiskt och socialt förtryck. Alla begrepp har förklädd mening. Man hör en sak men betydelsen finns i en antiform.

Listan kan kompletteras med en svensk detalj: Carl Bildt har genom Lundin Oil rejäla privatekonomiska intressen i Libyen.

Obama sa 1/2 att USA kommer att fortsätta att sträcka ut handen till Egypten och dess folk:

– Vi hör era röster, sa Obama, och jag är övertygad om att ni kommer att avgöra er egen framtid.

Är det så att väst stöder demokratisk utveckling eller finns andra skäl? I Jemen dödas regimkritiker varje dag, men det föranleder inga krav på ingripanden. Inte heller att Saudiarabiens härskare har skickat trupp till Bahrain. När Israel gjorde en bombmatta av Gaza 2008 var det ingen i FN som ville att världssamfundet skulle visa muskelmassa.

Vi får ändå vara tacksamma att de någon gång ingriper när det behövs. Men det återspeglar ett dubbelspel. Hotet mot demokratirörelsen i arabvärlden kommer inte enbart från Gaddafi och de andra diktatorerna, utan även från västmakterna. Dessa har i åratal pumpat in pengar och vapen som slagit stenhårt mot varje opposition.

Det går inte i modern nutidshistoria och globaliseringen att undgå att se västmaktens och finansmaktens spel när ekonomiska intressen står på spel. Något ingripande fanns aldrig i i invasionen i Tibet 1950 och massakern i Rwanda 1994. Historien är full av exempel på folk som fått “sköta sitt” – Rwanda (800 000 döda), Kambodja (2 000 000 döda), Indonesien (2 000 000 döda), Balkan (150 000 döda) och Uganda (500 000 döda).

När Israel gjorde en bombmatta av Gaza 2008 var det ingen i FN som ville att världssamfundet stod emot.

Världen har genomgått finanskriser för nyliberalisering. Nyliberalismens historia är förfärande. Den internationella högerns historia är allt annat en fredsstyrka. USA har varit vredens druvor i Latinamerika, Asien och Mellersta Östern.

Dit hör raden av folkmordsbrott som begicks av militärjuntorna i Brasilien, Chile, Uruguay och Argentina mellan 1960 och 1980. Tiotusentals mördades och hundratusentals utsattes för tortyr.

Nyliberalismen införde de genom att medvetet föra alla folkvalda parlamentariker bakom ljuset som i Bolivia, Polen och Sverige. Finanskrisens påtryckningar var en metod. Massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking är inte att förglömma när det kinesiska folket ropade på frihet.

I de allra flesta fall, som i Sydafrika, Thailand, Sydkorea och Filippinerna, genomfördes de genom internationella valutafondens misärskapande strukturanpassningsprogram  under 90-talets globaliseringsvåg.

Tunisien, som nu varit aktuellt i februari 2011, har sedan 1990-talet varit IMF:s och Världsbankens särskilda ögonsten. IMF hyllade då den numera internationellt efterlyste presidenten Ben Ali för hans pionjärinsats med generösa regler för utländska investerare och deras utförsel av profit. I september lovordades hans regim för ”de långtgående strukturella reformer som förbättrat företagsklimatet och ekonomins konkurrenskraft”.

Västmakterna vill ta kontroll över den arabiska revolutionen, etablera ett brohuvud i det oljerika Libyen, hitta bundsförvanter och försätta demokratirörelsen i tacksamhetsskuld. Lika krassa skäl har arabvärldens kvarvarande diktaturer att stödja flygförbudszonen. Historiens demokrati är selektiv.

Högerns nyliberala dubbeltänk är att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning dvs. de ljuger t.o.m. inför sig själva.

Men demokratins grund och frihet är villkorslös.

Det här inlägget postades i A-kassa, EU, Globalisering, Islam, Liberalism, Makt, Nato, Okategoriserade, Orättvisa, Propagandans makt, USA, Utrikespolitik, Värderingar. Bokmärk permalänken.