DET KLASSLÖSA ELLER KLASSFRIA SAMHÄLLET

castro-Johannes
Det är kanske inte så många som vet men Olof Palme hade en önskan att påven Johannes Paulus II skulle komma till Sverige under 80-talet. Denne påve ledde då personligen fredsrörelsen i Polen som var Solidaritetsrörelsen.

President Castro var en stor vän till den så klartänkte påve.

Det finns en ”guldskatt” som för många är kanske okänd men som innehåller hela grunden till det solidariskt samhället gällande ett mål om det klassfria samhället.

När finns det stöd för socialisering? Vad gäller om det privata ägandet?

Här en sammanfattning som förmodligen väcker förvåning. Är den ursprungliga kyrkan radikal eller reaktionär när den försvarar liv och slår vakt om det mänskliga värdet i arbetet för det rättvisa och solidariska samhället?

DEN FÖRSTA SOCIALLÄRAN 1891

I den katolska socialläran är utvecklad sedan 1891. Under 1700- och 1800-talet spreds en stor misär bland industriländerna i Europa och Nordamerika. Industrimiljön sprider kolera, tbc, fattigdom och träldom.

Stor arbetslöshet och missväxt råder. Revolutioner och kontrarevolutioner sliter sönder nationer och mänskliga relationer. Konflikten mellan arbetarna och kapitalägare splittrar såväl kyrkan som nationer

En vägledning riktas till alla nationers ledare i olika steg. Har är några kärnfrågor 1891:

  • Statens roll är att främja social rättvisa genom att skydda de mänskliga rättigheterna
  • Kyrkans roll är att undervisa om den sociala läran
  • Utvecklande av rätta sociala principer för en klassen i harmoni dvs. Kyrkan stod på de fattigas sida
  • De fria marknadskrafterna måste modifieras med moraliska överväganden
  • Betydelsen av den privata äganderätten

DEN ANDRA SOCIALLÄRAN 1931

Rätten till fackföreningar och införandet av kollektiva förhandlingar

Pius XI skriv 1931 en sammanhängande samhällssyn och framhåller att den faktiska fördelningen av de materiella tillgångarna »mellan ett litet fåtal ofantligt rika och den oräkneliga skaran egendomslösa» strider mot rättvisan.

 Det är de fria organisationerna som bygger upp det civila samhället. Fackföreningar garanterar det civila samhällets frihet och rättvisa. De är tecken på dess balanserade livsrytm och sociala hälsa.

På det viset blir det nya samhället »en enhet i organisk och väl differentierad mångfald». Klassamhället ger vika för en väl sammanfogad organism med det klassfria (inte klasslösa) samhället som mål.

I det klassfria samhället bidrar alla, i vilken ställning de än befinner sig, till det allmänna bästa. Det allmänna eller staten skall skapa ramar eller villkor inom vilka de minsta och de mindre gruppernas autonomi kan utveckla sig.

Påven integrerade arbetarfrågan i en övergripande samhällssyn: arbetarna (arbetarrörelsen resp fackföreningar) skall ta tillvara sina egna resurser, sin kompetens och sin inre styrka. Oberoende av om man utför sitt arbete som egen företagare eller som löntagare så utvidgar det personkärnan.

Arbetet måste därför ha en skapande kvalitet. Den arbetande människan ger materian, produkten och tjänsten hon utför sin mänskliga prägling.

Arbetet är alltså underordnat hennes målmedvetenhet och hennes vilja. Det är hon som i sin dagliga arbetsinsats vinner erfarenhet och utvecklar nya initiativ.

Arbetet är bara mänskligt, när »det står i människans, i varje människas och i hela människans tjänst» Som en skandal betraktar konciliet »ovärdiga arbetsvillkor. Arbetarna behandlas som rena produktionsmedel och inte som fria och ansvariga personer» (GS27). Arbetet blir omänskligt, och arbetaren »en slav, om hon inte får utföra arbetet på ett förnuftigt och fritt.

DEN TREDJE SOCIALLÄRAN 1939

Pius XII talade om den tredje i ” Den mänskliga solidaritet och en totalitär stat” en aktiv och effektiv solidaritet som skall råda inom samhällskroppens alla delar.

Solidarisk samhörighet innebär att alla och envar i ett visst samhälle är ansvarig var och ens väl och ve.

Totalitära politiska system struntar i det allmännas bästa som inte har någon annan funktion än att ge stöd åt makthavarna. Partiledarna i totalitära regimer brukar använda sig av »folkets vilja» och »samhällets bästa» för att manipulera och kränka de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.

Solidaritetsprincipen uttrycker ett ömsesidigt beroende: alla är bundna vid och ansvariga för samhället, och samhället är förpliktat att säkerställa allas frihet och att skydda dem mot hot både utifrån och inifrån.

DEN FJÄRDE TILL DEN SJÄTTE SOCIALLÄRAN 1961, 1963 OCH 1965

Påven Johannes XXIII inleder en ny fas i utvecklingen av kyrkans sociallära som gäller ett solidariskt världssamfund.

Han kallar i-ländernas ansvar för och konkreta hjälp till u-länderna för vår tids ödesfråga och största uppgift. Han markerar klart sitt särskilda intresse för Kyrkans samhällsansvar.

Han kallar I-ländernas ansvar för och konkreta hjälp till u-länderna för vår tids ödesfråga största uppgift.

Socialetiska kärnsatser är

  • Den enskilda personens och det mänskliga arbetets värdighet,
  • Alla folks och alla enskilda människors rätt att få del av jordens tillgångar
  • En rättvis lön som svarar mot familjens behov
  • En kritisk syn på den liberalistiskt orienterade ekonomin som tillåter obegränsad konkurrens och förnedrar människan till enbart en produktionsfaktor

DEN SJUNDE TILL DEN NIONDE SOCIALLÄRAN 1968, 1971 OCH 1973

Paulus VI:s talar här om ”Folkens framsteg” som en politisk frigörelse och ekonomisk utveckling, främst i u-länderna.

Människans yttersta mål är inte att få och äga mer. Det övergripande syfte om människans fullödiga utveckling.

Han angriper den tygellösa liberalismen som ledde till »penningens internationella imperialism», som av Pius XI kallas rätt och slätt kallad »diktatur».

Utan att göra en direkt koppling mellan industrialiseringen och kapitalism, avvisar han det system som »anser att profit är det väsentliga motivet för ekonomisk tillväxt, fri konkurrens dess högsta lag och privatägda produktionsmedel en orubblig rättighet».

Paulus VI skiljer på industrialiseringen, som har inneburit klara framsteg, och »det fördärvliga system» som har utnyttjat den till sin egen fördel.

»De rika ländernas överflöd måste stå till förfogande för de fattiga länderna». Eftersom u-länderna nästan uteslutande säljer jordbruksprodukter och råvaror till starkt fluktuerande priser som fastställs i i-länderna är obalansen till u-ländernas nackdel uppenbar.

Regeln som säger att de internationella handelsförbindelserna (i enlighet med liberalismens allmänna princip) skall bestämmas av ett fritt utbyte är helt ohållbar. Det “fria marknadspriset cementerar och permanentar i själva verket orättvisorna”.

DEN SJUNDE TILL DEN NIONDE SOCIALLÄRAN 1968, 1971 OCH 1973

Påven Johannes Paulus II säger 1981. Arbetet är nyckeln till den sociala frågan. Vilket kommer först arbetet eller kapital. Arbetet är subjektet som ger objektet. Människan är en skapande människa och behandlas därefter

Människan och arbetet

Tekniken är underordnat arbetet som ett stöd för arbetets genomförande dvs hela den tekniska redskapsarsenal som människan har frambringat genom sitt arbete och för sitt fortsatta framgångsrika arbete.

Här också människornas samlade teoretiska och praktiska erfarenheter, som är nödvändiga för att produktionen av varor och tjänster skall fungera.

Arbetet i objektiv bemärkelse syftar alltså inte bara på tekniska produktionsmedel utan också på teknologin, dvs allt tekniskt know-how eller kunskapen om själva tillverkningsprocessen.

Arbetet utgår från människan och skall tjäna henne.

Arbetets värde och värdighet oss etiska innehåll är baserat på människan som person. Att människan är person innebär att hon är utrustad medvetande och frihet.

I själva verket är detta kärnan i hela läran om arbetet: det är förankrat i människan som en medveten och fri varelse.

Detta betraktelsesätt har en nödvändig konsekvens.

Det är inte möjligt att indela människor i olika klasser beroende på den typ det arbete hon utför.

En människas anseende sägs ofta bero på det arbete hon utför. Encyklikan avslöjar det felaktiga i detta synsätt.

Ty målet för arbetet, vilket arbete som helst, vore det så den enklaste tjänst, det enformigaste och obetydligaste arbete på den gängse värdeskalan, förblir till sist alltid människan själv

Faran i att kvalificera människan rent ekonomiskt blir inte mindre när hon och hennes arbete betraktas som en arbetskraft i rent ekonomiska termer.

Enligt arbetsmarknadens lagar som uttrycks i ord som utbud, marknad och efterfrågan betraktas det mänskliga arbetet som en vara. Bakom arbetets ekonomiska värderingar försvinner det mänskliga arbetets grundlägga värderingar som inte låter sig sig uttryckas i ekonomiska termer.

Genom sitt arbete omdanar människan naturen, men hon “förverkligar även sig själv som människa”.

Genom arbetet blir hon “på ett sätt mera mänsklig”. Knappast något dokument före dessa grunder har tillmätt arbetet samma höga värde och den arbetande människan samma höga värdighet.

Johannes Paulus II tecknar inte en samhällsordning utan snarare en ekonomisk ordning: det är människan i arbetsprocessen som intresserar honom, inte så mycket människan i hela den sociala och politiska beslutsprocessen.

Påven har här sitt hjärta hos löntagarna, och det är dessa som har företräde framför kapitalet.

KONFLIKTEN MELLAN ARBETE OCH KAPITAL

Det är i princip inte svårt att bestämma relationen mellan arbete och kapital. Bara människan är person, kapitalet däremot är en summa av ting.

Påven formulerar följande tes:

“Rättvist, sant i sig självt och på samma gång moraliskt rättfärdigt, är ett arbetssystem som i sina grundvalar övervinner motsatsen mellan arbete och kapital och är uppbyggt enligt principen om arbetets inneboende och verkliga överhöghet, om dess subjekt karaktär och om arbetarens verksamma deltagande i hela produktionsprocessen, utan hänsyn till arten av de uppgifter som han utför”.

Vad är det då som har gått snett? I hela näringslivet råder uppenbarligen just en motsättning mellan arbete och kapital. Enligt påven har det skett en ödesdiger brytning mellan arbete och kapital. Påven kallar konflikten för ekonomism eftersom det mänskliga arbetet betraktas i ekonomiska nyttoperspektiv. Själva det arbetande subjektet underordnas ekonomiska mål. Det som räknas är arbetets ekonomiska värde och människan själv som produktionsfaktor som medel.

Motsättningen finns hos människorna som står bakom: bakom kapitalet finns ägarna, staten eller kommuner som arbetsgivare. Och därmed är vi tillbaka vid frågan om äganderätten. Är ett privat, kommunalt eller statligt ägande av produktionsmedel berättigat? Påven upprepar kyrkans ståndpunkt i denna fråga. Den skiljer sig radikalt från kollektivismens men också från kapitalismens program.

“Rätten till personlig egendom är underordnad rätten till gemensamt bruk, ty tillgångarna är bestämda för alla”

På samma sätt förhåller det sig med den privata äganderätten till produktionsmedlen. Dessa får man inte äga “i strid med arbetet och inte heller för ägandets skull” utan för att “de skall tjäna arbetet”. På grundval av allas rätt att använda människans tillgångar utesluter kyrkan

“socialisering av vissa produktionsmedel under lämpliga förutsättningar”.

Det är alltså helt omöjligt att godta den benhårda kapitalismens försvar av den exklusiva privata ägande rätten tillproduktionsmedlen såsom en orubblig dogm i det ekonomiska livet.

Påven ger förslag om “gemensamt ägande av produktionsmedlen, om arbetarnas delaktighet i företagens ledning och eller i deras vinster, om att arbetstagarna bör äga aktier i företagen osv”. Påven slår emellertid fast att man inte kan genomföra alla dessa viktiga reformer bara genom att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen. Byte av ägare innebar bara byte av makthavare vilket ingalunda behöver leda till bättre förhållanden. I kollektivismen blir allt endast en ägare med staten som ensam ägare av såväl.

Det är därför som han efterlyser “en rad förmedlande organ med ekonomiska, sociala och kulturella uppgifter organ som skulle åtnjuta verklig självständighet gentemot offentliga myndigheter att nå sina mål i lojalt samarbete med varandra inom ramen för de krav som stalls av det allmänna bästa”. Dessa organ är “levande sociala enheter” där den enskilde inte drunknar eller förträngs utan kan utvecklas som person.

DE ARBETANDES RÄTTIGHETER

I den tredje delen av sin rundskrivelse introducerar påven en ny terminologi i kyrkans sociallära. Han talar om direkta och indirekta arbetsgivare. Den direkta arbetsgivaren är den person eller institution som arbetaren ingår ett arbetsavtal med. Till de indirekta arbetsgivarna hör alla förhållanden, omständigheter och villkor som den direkta arbetsgivaren alltid m ied. Han står under deras inflytande, han kan bara operera inom det frihetsutrymme som de medger. Det är inte alldeles lätt att exakt bestämma och beskriva de indirekta arbetsgivarna.

Till dem hör multinationella företag, kollektivavtal (som ofta sluts utan den direkta arbetsgivarens medverkan), statliga och mellanstatliga institutioner och lagar som ritar upp ramarna för det konkreta näringslivet. Den direkta arbetsgivaren är alltså »fånge» i ett helt nät av bestämmelser och villkor som inskränker hans rörelsefrihet.

Begreppet indirekt arbetsgivare innefattar ytterst sammansatta och vitt förgrenade beroenden». Men systemet är inte bara invecklat, det är också farligt eftersom »det lätt kan ge upphov till olika former av utsugning och orättvisa och återverka på de enskilda staternas arbetsmarknadspolitik för att till sist drabba den arbetande människan som är arbetets egentliga subjekt

Fackföreningarna har vuxit fram »ur arbetarnas, främst industriarbetarnas kamp för rätt och rimlighet mot företagarna och ägarna av produktionsmedlen»

Påven inte bara godkänner fackföreningar, han erkänner och betonar deras nödvändighet. Organisationer av denna typ är nämligen »ett oumbärligt inslag i samhällslivet». Viktigt är att fackföreningarna inte kämpar »mot någon annan».

Målet för fackföreningarna kan inte bestå i att ta makten från arbetsgivarna resp kapitalägarna för att till slut förinta (»likvidera») dem i syfte att etablera det klasslösa samhället. Arbetarna bör hävda sina rättigheter inom de begränsningar som landets allmänna ekonomiska situation ålägger dem. »De fackliga kraven får inte urarta till ett slags klass- eller gruppegoism även om de också kan och bör åsyfta att till hela samhällets bästa rätta till allt som brister i sättet att äga, förvalta och bruka produktionsmedlen.»

En viktig facklig uppgift är utbildning och vidareutbildning. Genom skolor, “folkuniversitet” och »självstudier» kan fackföreningarna bidra till att den enskilde arbetaren som person inte bara skall äga mera »utan framför allt vara mera».

Påven upprepar fackföreningarnas rätt att strejka, självfallet inom rimliga gränser. Kristna fackföringar finns på kontinenten men inte i Norden. Liberalismen finns här företrädd både till höger och vänster.

Efter ett avsnitt om jordbruksarbetets värdighet, de handikappade i arbetslivet samt utvandringens problem slutar denna encyklika med att rita upp några grunddrag i en arbetets spiritualitet: Arbetets betydelse lyfts ännu klarare fram genom en andlig reflektion kring det uppdrag som varje människa får av sin Skapare.

ETISK DEMOKRATI

Troheten mot människans medfödda rättigheter och mot samvetets röst kan alltså rättfärdiga civil ohörsamhet och överträdelser av orättfärdiga lagar, ja mer än så: det är ens plikt att bryta mot sådana lagar.

Detta är en del av den polska kyrkans sociallära med avseende på den världsliga makten. Men vad innebär de i positiva termer? Vilket system finner kyrkan förenligt med sin sociala etik? Man har tagit principiell ställning för den demokrati som springer ur människans rättigheter, och för pluralism.

En viss vägledning om kyrkans hållning finns dock hos den polske professorn i teologi, Jozef Tischner. Han har under Solidaritets tid fungerat som fackföreningens kaplan men är kanske mest känd för sina reflektioner kring arbetsetik och socialism, sammanfattade i Solidaritetens etik, som kom ut 1981.

Demokrati är att föredra därför att folket är bärare av sanningen, av en sann bild av verkligheten, eller åtminstone en som är mer korrekt än deras som befinner sig långt från vardagens möda. Demokrati är den folkliga sanningens makt. 

Demokratin är överlägsen därför att den bygger på massan, majoriteten, alltså den överlägsna styrkan. “Historien känner inte till begreppen gott och ont, bara begreppet styrka. Den som är starkast håller framtiden i sin hand. Det gäller alltså att finna uttryck för majoritetens vilja och i fortsättningen konsekvent genomföra den.” Demokrati är den folkliga styrkans makt

Det här inlägget postades i civilitet, Ekonomi, Kyrkans sociallära, Ledarskap, Rättvisa. Bokmärk permalänken.