Vi behöver framtidens statsbudget

NYBALANS2

Tillbaka till framtiden. Vi behöver framtidens statsbudget som utvecklar arbeten, ger långsiktig utveckling, framsynthet och avkastning.

Idag gäller kortsiktigheten. Investeringar behandlas som kostnader. “Visioner kostar 100 miljarder”, sa statsministern för ett par år sedan.

1976 avskaffade de borgerliga “Drift- och kapitalbudgeten” som verkade i en långsiktig utveckling med avkastning som kunde sträcka sig i 20 års tid. Tidsperspektivet avgör effekten. Nu gäller en redovisning av intäkter och kostnader per kalenderår eller en specificerad tid.

Detta framkallar en kortsiktig kostnadsjakt. Investeringar och underhåll blir sparposter. Vi har sett det i järnvägen. Stora samhällsförluster i kvalitet har alstrats när ändamålet försvinner. Målet är mindre kostnader.

Studerar man tillväxt, arbetslöshet och offentliga sektorns finanser ligger en annan slutsats än den vanliga närmare till hands. Det fanns aldrig något underliggande systemfel i svensk ekonomi. Det är inte den politik som bedrivs nu som påverkar Sveriges situation

Välfärden var inte en börda utan en tillgång.

Inflationens snabba och katastrofala uppgång till 15 % år 1974 växte fram, när USA inte längre kunde betala Vietnamnkriget.

Dollarkrisen 1971 fick  Bretton Woods och världens valutasystem att rasa ihop. Detta utlöste spekulationer, ökade priser på  livsmedel, råvaror, tillverkade produkter och framför allt på priset på olja 1973.  Oljans pris sätts i guld. Negativa handelsbalanser utlöstes

oilprice1869

Oljeländerna i OPEC sparade ihop enorma belopp på kort tid. Drog in $ 1000 miljarder 1974. 3/4 sparades.

Världsekonomin haltade som i en infarkt och utvecklade både inflation och recension. Detta i en OECD-rapport, McCrackengruppens rapport,

En stor potential ligger i framtiden ligger i omvärdera vad hela arbetets och kapitalets hela innebörd står för.

Nya normer och instrument behövs. Samhällets bygge och ekonomi börjar i människans själv.

Kapitalet finns som medlet. Hela frågan är en social fråga finns i detta. Allt består av mänskliga relationer inkl naturen.

Finanspolitiken ekonomiska konsekvenser är sociala i en den ena eller andra riktningen.  Hela utgångspunkten vi på en mänskliga grund. Arbetet är ekonomins subjekt och resultat är objektet.

En balans behöver råda. Det ekonomiska livet handlar om investera för ett samhällsbygge, främja företagsamhet och sparande och samtidigt skapa de förutsättningar som får människor att uppleva en  rättmätig andel av produktionsresultatet.

Vi behöver en ny kompromiss mellan arbete och kapital. 

För att en kompromiss ska bli möjlig måste löntagarna först bli starkare, vilket är omöjligt så länge arbetslösheten ligger kvar på höga nivåer; för att löntagarna ska bli starkare behövs därför statens medhjälp – men staten kan bara hjälpa till om den i sin tur blir starkare. Kunskapen om att fler är i arbete minskar förlusterna.

Arbetet är samhällets bas:

  • Är  samhällsbygget
  • Innehåller alla mänskligt arbeten för en full sysselsättning
  • Tillväxt i reella nytta i näringslivet, det offentliga i skola, omsorg & kultur
  • För stat och nationens långsiktig utveckling
  • Förutsätter en balans mellan stat & marknad

Kapital som ett medel för samhällets bästa

  • För långsiktig investering som ger avkastning över tiden
  • Kapital för de skapande och produktiva krafterna
  • Naturtillgångar
  • Kunskapstillgångar
  • Den gemensamma förmögenheter & infrastruktur för samhällets bästa
  • Främjande av inhemsk utveckling & företagande

Inflationspolitiken låser fast arbetslösheten

”Jämviktsarbetslösheten” har gällt som en modell för anti-inflation. Kronförsvaret låser fast arbetslösheten.

Men om vi vill ha full sysselsättning så måste en väg bortom den anti-inflationspolitik som varit legio i Europa de senaste 20 åren skapas. Milton Friedmans och de nyliberala teorier om hur det hela till slut stabiliserar sig runt en naturlig arbetslöshet tycks inte gälla generellt. Minskar inflationen då minskar inte arbetslöshet.

Nutida budgetsystem behandlar investeringar som en utgift. Den nutida liberala ekonomiska synen, vilar på antagandet om en balans mellan vad som produceras och vad som efterfrågas som anses vara lösningen. Den kan uppnås under mycket stor arbetslöshet lika väl som under relativt god sysselsättning, och den kan möjligen också uppnås under full sysselsättning.

Detta betyder att en balans kan uppstå endast när de produktiva krafterna omfattar full sysselsättning. Full sysselsättning är då hela den mänskliga arbetskraften. Hur ska det ske?   Det fanns tidigare i Sverige en annan budgetmodell som drev utveckling på lång sikt. 

Statsbudgeten om drift och kapital

På Gunnar strängs tid delades åtminstone statens budget upp i en drifts- och en kapitalbudget. Dag Hammarskjöld la den fösta grunden 1937. Driftsbudgeten gällde konsumtion med alla löpande transaktioner. Kapitalbudgeten  gällde alla förändringar av statens förmögenheter. Här finns alla investeringar för en långsiktig utveckling. En tillgång som ger avkastning och är inte en kostnad.

Till kapitalbudgeten kan man nämligen låna pengar, precis som normala företag gör när de genomför långsiktiga och dyra investeringar. Lånar vi till investeringar så ger det ju avkastning på lång sikt, med vilket vi kan betala investeringarna. Detta kunde balansera med statens och kommuners sparande. En total sparbank. Folkets sparande var ämnat att ske genom pensionsfonder. 

Sett över åren från 50-talet har socialdemokratiska regeringar således inte bara varit bäst på att hantera arbetslösheten. Också tillväxten och de offentliga finanserna har de skött bättre än de borgerliga. Arbetet hade högst prioritet.  Marknadens gungningar kunde balanseras med investeringar för den inhemska utvecklingen, infrastruktur, bostäder och i den offentliga samhällsegendomen.

1993 hade offentliga sektorn 92,9 miljarder i kapitalinkomster men 87,7 miljarder i kapitalutgifter (räntor), således ett överskott på 5,2 miljarder. Hade vi haft en samhällsägd bank så hade vi inte behövt betala ränta till den privata banksektorn.

En del av vår reala förmögenhet ger ingen kapitalavkastning, men eftersom den höjer den produktiva förmågan i landet ger den i slutändan skatteinkomster. Våra offentliga investeringar i kunskapskapital har beräknats till inte mindre än 24 000 miljarder kronor – alltså cirka 17 gånger mer än ett års samlad produktion.

Drift- och kapitalbudgeten avskaffades 1976.

Uppdelningen av statsbudgeten i en drift- och kapitalbudget avskaffades 1976. Det var Gösta Bohman (m) och Ingemar Mundebo (fp) som gjorde det när de huserade på finansdepartementet.

Senare 2003 skulle allt ske enligt bokföringsmässiga grunder med redovisning av intäkter och kostnader per kalenderår. Investeringar kom att hanteras som kostnader. Detta överensstämmer med EU:s regelverk. Så styrs vi in i en kortsiktighet.

Behov av en statsbudget på bokföringsmässiga grunder.

Det finns flera skäl till att budgetering och redovisning på statsbudgeten i så stor utsträckning som möjligt bör baseras på bokföringsmässiga grunder i stället för dagens utgifts- och inkomstmässighet eller, avseende transfereringar och skatter, kassamässighet.

 

En övergång till bokföringsmässiga grunder innebär att inkomster och utgifter skall periodiseras till det år de är hänförliga till, vilket huvudsakligen betyder det år då verksamheten bedrivits …

 

http://www.gov.se/content/1/c4/18/15/7662392a.pdf

Som kronan på verket genomfördes 1991 en skattereform som gynnade arbetsfri kapitalbildning på bekostnad av arbetsinkomster. Hela denna era av förändringar präglades mer av Chicagoskolans nyliberala ekonomiska teorier.

Kapitalägarnas del, vinstandelen, av inkomsterna har inte varit större sedan 1961. Inte ens under 80-talets hetsigaste dagar låg den över 33 %. Skillnaden – det är uteblivna löneökningar som i stället går till den kapitalägande minoriteten i Sverige

Vinster behöver inte längre komma ur en ny nytta, genom äkta arbeten och  produktiva krafter. Allt såväl nation, resurser som människor kan hanteras som en vara. “Vattnet” till en förnyelser avlänkas till en liten grupp i en topp.

Om regnet inte faller ned i jorden då kan inget växa.

Parasitekonomi2

Källa:

http://antman.se/texter/galna/galna-book-8.html
http://nationalekonomi.se/filer/pdf/6-1-cja.pdf

Det här inlägget postades i 70-talskrisen, Allianspoltik, Arbetslöshet, Breton Woods, Chicagoskolan, Ekonomi. Bokmärk permalänken.