Asienkrisen 1997

FEB27DEBTASIA

Asienkrisen liknar alla andra kriser i världen och följer samma mönster och metoder.

ChockterapinAsienkrisen var en finansiell kris 1997 som påverkade valuta-, aktiebörs- och andra tillgångspriser negativt i flera asiatiska länder, varav många tillhörde de länder som kallas “östasiatiska tigrar”, det vill säga de asiatiska länder som under större delar av 1990-talet haft en väldigt hög tillväxt.

En reformutveckling hade börjat och länderna kunde agera mer självständigt. Viktiga naturtillgångar som ädelträ försökte man skydda från en okontrollerad exploatering. Ända fram till 1990-talet utgjorde de flesta sydöstasiatiska ekonomier ett relativt isolerat område för utländska investerare. Situationen behagade inte västerländska och japanska investeringsbanker och multinationella företag; när de såg de asiatiska konsumentmarknaderna explodera längtade de efter en obegränsad tillgång till regionen för att få sälja sina produkter och nyttja tillgångar.

Naom Klein beskriver i Chockterapin 2002 förloppet i Asien. Krisen började som ett rykte att att Thailand inte hade tillräckligt med dollar för att hålla uppe kursen på sin valuta – fick den elektroniska hjorden att börja skena.

Bankerna krävde in sina lån och fastighetsmarknaden, som hade vuxit så snabbt att den hade blivit en bubbla, punkterades snabbt.

Byggnadsarbetena avstannade på halvfärdiga köpcentra, skyskrapor och turistorter; orörliga byggkranar hängde över Bangkoks hårt trafikerade gator.. Startskottet för krisen kan sägas vara den 2 juli 1997, då värdet av den thailändska valutan Bath rasade.

Krisen hade anlänt till sydöstra Asien efter att ha drabbat Latinamerika redan 1994. Hittills låg växelkursen på 25 Bath per Dollar, men över natt förlorade den thailändska valutan över 25% av sitt värde gentemot US-$.

Indonesien, Sydkorea och Thailand var de länder som drabbades värst av krisen, men även Hongkong, Malaysia, Laos och Filippinerna drabbades. Kina, Indien, Taiwan och Singapore blev relativt skonade.

När flodvågen av lättrörliga korta pengar plötsligt bytte riktning Asien 1997 var det ett direkt resultat av detta slags spekulativa investeringar som bara hade legaliserats efter påtryckningar från väst. om man bara lät krisen förvärras skulle regionen dräneras på all utländsk valuta och asienägda företag skulle antingen tvingas stänga eller sälja sig till västföretag – vilket i båda fallen var förmånliga resultat.

Flera regeringar antydde att eftersom krisen orsakats av den lätthet med vilken pengar kunde forsa in och ut ur deras länder utan att något kunde bromsa flödet, vore det kanske meningsfullt att återinföra några barriärer de förkättrade “kapitalregleringarna”. Kina hade upprätthållit sina regleringar (och ignorerat Friedmans råd i det avseendet) och det var det enda land i regionen som inte fick sin ekonomi ödelagd av krisen. Malaysia hade återinfört regleringarna och de verkade fungera.

Internationella valutafonden (IMF) visade inget intresse för vad som faktiskt hade orsakat krisen. I stället uteslutande inriktad på hur krisen skulle kunna användas som hävstång.

Sedan Internationella valutafonden hade berövat tigrarna deras gamla sedvänjor var de nu redo för Friedmans koncept

  • privatisering av grundläggande samhällstjänster
  • oberoende centralbanker gentemot staten
  • låga social utgifter
  • total frihandel

Enligt de nya arrangemangen skulle Thailand låta utlänningar köpa stora andelar i landets banker, Indonesien skulle minska sina livsmedelssubventioner och Korea skulle häva den lag som skyddade arbetare mot massavskedanden.

Internationella valutafonden satte också upp strikta mål för avskedande i Korea: för att få lånet måste landets banksektor göra sig kvitt 50 procent av sin personal. Denna sorts krav var viktigast för många västerländska multinationella bolag som ville vara säkra på att de radikalt skulle kunna krympa de asiatiska företag som de stod i begrepp att köpa.

I de nya avtalen med Kore deltog USA:s finansminister. Washington Post skrev: “en synbar manifestation av det inflytande Förenta staterna utövar över Internationella valutafondens politik”.

Thailands vice premiärminister Sjupachai Panitchpakdi sa:

 

“Vi har förlorat vårt självstyre, vår förmåga att besluta om den makroekonomiska politiken. Detta är olyckligt!”. Japans förluster blev enorma 50 – 80 % av fastighetsvärdet gick förlorad dvs $10-14 biljoner.

Det här inlägget postades i Asienkrisen 1997, Bank- och finanskriser och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.