VEM ÄR MÄNNISKAN I BIBLISKA ÖGON?

skapelsen2

Referat av  ett fördrag av br Frans-Eric
den 23 sept 2015, Jonsered

Vi är i en  viktig tid då människan håller på att förlora sin roll att vara en människa. En förädlad apa i mångas ögon eller den själsförenade människan med Gud i det osynliga med änglarna. Gud lever i en existens bortom allt som skapat utan form. Varat för alla existens av liv, kraft, härlighet eller källan till visdom och alla existerande egenskaper. En enda sanning.

Människan kan inte vara ett djur.

Vi kan inte beskylla en hund eller skata att vara en tjuv även om de tog något de inte fick. Tårtan på kaffebordet som hunden glufsade i sig eller klockan på trädgårdsstolen som skatan knyckte. De äger inget ansvar. Men människan äger ansvar och lyder under moral och lagar. Djuren följer sina instinkter och ändamål enligt naturens ordning.

Människan har en annan livsprincip än djurens.

Det var Gud som  “blåste livsande i henne”. Alltså är hennes själ av annan art än djurens.

Människan skapades till “man och kvinna” och mannen och kvinnan är komplementära. Tillsammans utgör de “Guds avbild”, då Gud i sig själv är varken manlig eller kvinnlig.  Gud står utanför allt skapta och utan form i det som beskrivs som den sjunde Himlen.

Människan finns dels i den synliga världen i en animalisk natur men också i den osynliga skapelsen med alla änglar.

Man och kvinna står i ett förhållande till varandra. Mannen att bringa liv och kvinnan att födda liv.  Det givande och mottagande principen.

Människan skildrar en skapande avbild av den Allsmäktige skapande Guden. “Guds avbild” är människans rationalitet, självmedvetenhet och fria vilja, ty “mannen” valde “kvinnan” som Gud skapade och bildade ett par med henne. Alltså är människan olik djuren som saknar förstånd och den fria viljan.

Ursynden

Människan är skapad till att “lyda” Gud, ty hon är inte hans jämlike.

Människans ur-synd var olydnad mot Gud och beskrivs som den  “förbjudna frukten” av “kunskapens träd på gott och ont”, vilken  hon menade skulle ändå göra henne till Guds jämlike, enligt “ormens” förslag och avgöra själv vad som är gott och ont för henne. I sitt tidigare tillstånd ägde hon ingen kunskap om det som var ont. Ett liv med Gud var allt gott. Hon var så oskyldig som ett barm och syndfri.

“Ormen” i skapelseberättelsen är inte bara ett djur, utan en manifesfcition av ett redan existerande och personligt motstånd mot Guds Vilja och plan, som också vill vilseleda människan, (den Onde).

Synd betyder att missa målet. Synd eller olydnad innebär människans död, åtminstone fysiskt. Vad som händer med “livsanden” från Gud står inte i skapelseberättelsen.

De tidiga bibelböcker talar om att de dödas själar hamnar i dödsriket (skuggornas land), men till skillnad från djuren, så upphör inte människans existens då kropp dör. Senare böcker tar hjälp av en grekiskinfluerad syn på själen.

Den gör även skillnad på de rättfärdiga själar och de orättfärdiga.

Uppståndelsen

Läran om kroppens uppståndelse utvecklas också i senare böcker, vilken är helt främmande för grekiska tänkande men som framhäver att människan förblir vad hon varit från början, en av Gud besjälad kropp. (I Nya Testamentet får man ibland en tredelad analys av människan som ande, själ och kropp, där “anden” mer eller mindre motsvarar hennes vilja.

Flera bilder av Guds motståndare framträder under Gamla Förbundet förutom “ormen” som frestare Adam och Eva, nämligen »Iden på Satan, “människans åklagare”, den fallna ängeln och hans demoniska här.

I Nya Testamentet är läran om kroppens uppståndelse såväl som själens existens självklart för Jesus och de flesta judar. Likaså läran om himmelen, Guds rike, och Gehenna, där de som inte tror och som lever i synd inte bara hamnar i dödsrikets skuggliknade existens, utan i en evig eld där de straffas med djävulen och hans änglar.

Kyrkans lärotradition.

Det är utan vidare evident att Jesu Kristi apostlar med Petrus i spetsen, och deras efterträdare.

De fick auktoritet att undervisa i hans namn som  var den väntade Messias. Deras undervisning skulle fullända den  gudomliga uppenbarelsen. De fick tolka de Heliga Skrifterna och systematisera dem. Så småningom måste Kyrkans lärosystem också kunna presenteras utifrån en filosofisk synvinkel och ännu senare utifrån kunskaper om naturvetenskapliga upptäcker.

Det är viktig att inse i detta sammanhang, att naturvetenskap, är just en vetenskap som har utvecklats p.g.a. den bibliska teologin och den judisk-kristna synen på sanningen som en enda. Övertygelsen om, att Gud är distinkt från sin skapelse och, att han lagt den i människans händer som skulle “lägga jorden under sig” tillät alltså att skapelsen.

Jorden och hela universum kallas i den kristna lära oikonomia som betyder ungefär “huset med dess livslagar” eller “huset att bruka” En förening av naturens liv med människans försörjning och samhällsbygg.

Oikonomia manifesterar Guds skaparförmåga. En diapol till theologia i läran om Gud. Ett förhållande till orsak och verkan. Gud är subjektet medan jorden är objektet som kan studeras vetenskapligt.

Naturvetenskap

Därför kan naturvetenskapen endast verka när det finns ett objekt som det naturliga och kan så inte motsäga tron på Gud, som är övernaturlig och är bortom naturvetenskaplig räckvidd.

Gud har skapat allt (1) som är synligt och (2) osynligt Den osyliga skapelsen är himmelen – änglarnas värld. Den är “ande” ocn otillgänglig för naturvetenskap. Den synliga världen omfattar allt som människan med sina sinnen (också genom sina instrument och matematik) kan undersöka.

Gud är oskapad och upphöjd över bägge skapelserna.

Man kan ssonera med hjälp av filosofi och logik om honom beträffande hans väsen och egenskaper och komma fram till att han är det Stora Varat, den yttersta orsaken, etc, men för att veta något om hans person och vilja är vi beroende av uppenbarelse.

Människan är en förening, en union, av den fysiska kroppen och den andliga (icke-fysiska) själen. Hon är således släkt både med djuren (kroppsligen) och med änglarna (andligen). Människans kropp alstras av hennes biologiska föräldrar, men själen är direkt skapad av Gud vid den kroppsliga befruktningen av ägget.

Själen kan inte undersökas av naturvetenskap.

Den saknar lokalitet och har inga dimensioner. Det är själen som skapas till Guds avbild och förklaringen på varför människan inte måste bara handla efter  sina drifter utan har en “fri vilja” och en rationalitet som ägnar sig åt den filosofiska frågan om: ”Varför?”, “Sant eller osant” “Gott eller Ont?” m.m., åt moraliska frågor om handlingar är “Rätt eller Fel?”, och åt estetiska frågor om “Skön eller Ful?”.

Människan är en unik Person

Människan är religiös och söker livets mening och mål; hon söker Gud. Människan är en person. Hon ser andra människor och Gud som personer. Ur hennes person lever hennes skapande till en omgivning. Också ansvaret för handlingen. En process inifrån och ut.

Romersk lag använde sig av ett grundläggande axiom: persona est sui iuris et alteri incommunicabilis, vrlket betyder – “En person är sin egen herre – styr sig själv, ett begrepp som är släckt med begreppet sul generis, och således med tanken att varje person är unik. Den ena personen kan inte förvandlas till en annan eller något annat (eller reduceras till att var en del av något annat).

Utifrån denna insikt har människan sin bestående värdighet och sina medmänskliga rättigheter. Varje människa är unik som enskild person och har sina egna befogenheter och ansvar; hon är ett »ubjekt och aldrig bara ett objekt. Hon ingår i relationer med andra personer som är “Du och Jag relationer”.

Gud som vårt vara och existens

Således säger Gud till Mose om sin identitet: “Jag är den Jag är!” Till skillnad från djuren vet och förstår människan till exempel, att fastän hon också har drifter, så kan hon välja att inte underkasta sig dem. När Gud skapade henne begränsade han bruket av sin allmakt människan får aldrig tvingas. Hon får t.o.m. säga “Nej” till Gud.

Utifrån den ontologiska filosofin (i kontrast till fenomenalism) förklaras varje människas unicitet utifrån det faktum att hon har en enskild och odödlig själ – som är en “metafysisk substans”.

Kroppen skulle kunna klonas, men inte själen.

Själen är den “andliga principen” (icke-fysiska principen) i människan. Den är inte amma som den animaliska eller vegetativa själen eller livsprincipen som inte är rationell och som kan dö.

Människans själ är inte i hennes hjärna som t.ex. analyserar vad hennes sinnen registrerar eller i hennes hjärta betraktad som känslornas säte eller i något annat organ, vilket vore omöjligt, eftersom själen inte är något fysiskt ting, utan ett metafysiskt ting. Den är inte heller ett speciellt slag av energi som finns överallt i människan betraktad som en fysisk varelse.

Var finns själen?

Människans själ är “en ande” liksom änglar, men vi får heller inte  tänka på själen som en ängel fängslad i kroppen. Änglar behöver inte någon kropp, men den mänskliga själen behöver sin kropp. Kroppen ett nödvändigt verktyg för människans själ.

Själen är människans innersta väsen och kallas hennes “form” inte därför att den svarar för hennes fysiska gestaltning på något sätt, ty hon har fått sin kropp från djuren genom evolution, utan därför att hennes själ, som skapas direkt av Gud, gör henne till en rationell person med intellekt och vilja istället för bara ett djur. Själen gör skillnaden.

Djuren styrs av sina drifter och inte har något kontemplativt intellekt.

De kan inte abstrahera, t.ex. uppfatta en liten tax, schäfer och grand danois som hundar.

Själen bör vi inte föreställa oss som något litet inuti kroppen därför att det är människan innersta väsen.

F.J. Sheed, en populariserande lekmannateolog föreslår att vi föreställer oss själens samband med kroppen, inte som en ängel på besök under kroppens liv, utan analogt med Guds allestädesnärvaro i det universum som han skapat.

Han är allestädes närvarande i sitt universum och upprätthåller den hela tiden. Men till skillnad från själen behöver Gud inte det fysiska universum, som han har skapat, på samma sätt som människan behöver sin kropp.

Detta beror på att människan, inklusive sin själ, är en skapad varelse, och hon skapades som en förening (union) av materia och ande (det fysiska och det ickeFysiska).

Gud gjorde människan nästan till ett gudaväsen. Psait. 8:6 er enligt den grekiska Septuaginta versionen: En liten tid lät du henne vara ringare än änglarna (de rena andarna).

Den fysiska döden av människans kropp innebär enligt Kyrkans lära, ett åtskiljande av kropp och själ. Den enskilda domen som sker i samband med döden medför att själen antingen kommer till  himmelen, där den inväntar kroppens uppståndelse vid världens undergång, eller att den kommer till helvetet p.g.a. personens förhärdelse, eller till skärselden, där den renas från skadeverkningarna av begångna, men förlåtna synder i väntan på sitt inträde  i himmelen, och kroppens uppståndelse vid den allmänna domen.

Att människans slutgiltiga frälsning förutsätter kroppen; uppståndelse är en följd av att människan har skapats som en kroppslig varelse, en förening av materia och ande, men vad den förhärligade kroppens förhållande till den frälsta själen blir, då et skapas en ny himmel och ny jord, vet vi inte.

Det här inlägget postades i Kyrkan, Människan, Människan och värdet. Bokmärk permalänken.