FINANSKRISEN 2008

lehman-brothers-collapselan Greenspan var ordförande för USA:s privatägda centralbank, Federal Reserve mellan 1987-2006. Under denna tid lät han avreglera hela finansmarknaden och tillät så gott som räntefria lån till USA:s banker, vilket gjorde att bankerna i sin tur kunde låna ut till nästan vilka privatpersoner som helst, oavsett säkerhet. Detta ledde fram till finanskrisen 2008. Riskbankens avreglering skedde 1985 med samma effekt.

Bankerna lånade ut pengar till individer med dålig återbetalningsförmåga med tanken att värdestegringen på husen skulle skapa en säkerhet och kunde därmed skjuta både ränteinbetalningar och amorteringar på framtiden när huset skulle anses vara mer värt.

Banker tjänar pengar på att låna ut, eftersom de tar ränta. I USA tog det absurda proportioner där banktjänstemännen fick bonus om de kunde öka utlåningen, och man lånade ut till bostadsköpare med allt sämre ekonomi.

1999 gavs bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac ett explicit mål från Clinton-administrationen om att 42 % av lånen måste gå till personer med en inkomst under medianen för ett visst geografiskt område.

Dessa institut svarar för hälften av alla huslån i USA. För att finansiera sin egen verksamhet sålde instituten lånen vidare med hjälp av investmentbanker som Bear Stearns och Lehman Brothers. Dessa banker är mindre reglerade än de reguljära bankerna.

Kravet höjdes till 50 procent år 2000, upphörde sedan till 2004 för att därefter under Bush-administrationen höjas till 52 % år 2005. Ett tilläggskrav var att 12 procent av bostadslånen skulle gå till verkliga låginkomsttagare; kravet skärptes senare till 28 %.

En surdeg spred sig. Reglerna i USA gjorde att banken satt med “Svarte Petter” om låntagaren inte hade råd att lägga om lånen, banken tvingades i många fall ta över husen och förlusten när den boende gjorde en så kallad “walkout”, vilket innebär att låntagaren förlorar huset men slipper ytterligare krav på ett hus som är värt mindre än lånebeloppet. Det är lagligt i USA, medan i Sverige skulle låntagaren personligen få ansvara för hela lånet plus ränta.

Till slut fick arbetslösa låna till husköp, utan att de behövde betala ränta alls de första åren (man kunde ju hinna få ett jobb till dess att räntan skulle börja betalas). I stället för ränta de första åren ökades storleken på lånen. När det var dags att betala ränta var det många som bara konstaterade att de bott gratis i ett par år men att det var slut med det.

I USA fungerar pantsystemet grovt förenklat så att du lämnar i husnyckeln till banken, sedan är du skuldfri.

Lehman Brothers köpte bolån av bolåneinstituten, och sålde dem vidare genom att mixa skulder med varandra och förpacka dem i CDO-paket (Collateralized debt obligation).

Paketen köptes av hedgefonder, pensionsfonder, kommuner och organisationer över hela världen som en investering i förväntade framtida ränteintäkter. Banker blandade även in inkontokortsskulder och billån i CDO:oerna, som kom att bestå av en mix av korta och långa lån, bra och dåliga lån, och därför var svåra att överblicka

Dessa lån till folk med låg kreditvärdighet blandades upp med amerikanska statsobligationer i en helt ny sorts värdepapper. En lavin växer

Eftersom amerikanska statsobligationer anses ha väldigt låg risk blev dessa papper populära inveteringsobjekt för banker i hela värden. Papprena kombinerade hög avkastning (hög framtida ränta från amerikanska husägare) med förespeglat låg risk (statsobligationerna).

När det stod klart att många amerikaner inte kunde betala sina huslån, (nej det hade inte fått några jobb under den räntefria tiden), föll värdet på dessa internationella värdepapper, CDO kallades de. Huspriserna i USA föll fritt och panterna täckte inte lånen. Banker över hela världen, varav många i Europa, förlorade enorma summor pengar i en gigantisk dominokedja.

Det hamnade i ett läge där bankerna inte visste vem som eventuellt kunde gå i konkurs, därför vågade de inte låna ut pengar till varandra, och hela det ekonomiska systemet stannade av. Centralbanker, främst Fed i USA, fick ingripa och erbjuda finansiering som annars sköttes mellan bankerna själva. Det var de stora räddningspaketen.

Allt växte till ett Casinospel. Brist på kunskap? Eller medvetet. De som skapade krisen, blev vinnare. Billiga konkursbon köptes upp. De kom att sätta reglerna för Basel III i centralbankernas BIS.

Ur detta kom 30-talskrisen när det privata system lånar ut till allmänheten för att köpa av aktier. 10 % disposition. Ett förbehåll var marginalsamtalet. Om banker såg osäkerhet hos låntagare, kunde banken kräva in lånet inom 24 tim. Masskonkurser kom. Banker tog över företag och andra banker till konkurspris.

Kriserna kan framkallas och innehåller process i destruktion. Ett rykte kan spridas att obestånd kan råda. Förtroende rasar. IMF är många gånger den nationella kronfogden. De kan kan ge nationslån. De kan kräva nationell pantsättning och social nedskärning enligt sin SAP-regler.

Finansmakter kan ta över tillgångar.  Det stora bankrånet i verklig mening.

Bankranet3

https://sv.wikipedia.org/wiki/Finanskrisen_2007%E2%80%932008

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.