Alliansen spelar ett maktspel. De har aldrig drivet ett samhällsansvar. De fungerar som Trojaner för elitens världsordning.
Det nyliberala 70-talet för globaliseringen
Det började med 70-talets nyliberala teser genom Miltion Friedman och den brittiska högern sedan Margret Thatchers dagar som utformade den nya styrmodellen för offentlig förvaltning – kallad ”New Public Management”.
NPM – har haft företagsvärlden som modell för hur allt från myndigheter till välfärdssektorns kärna av skola, vård och omsorg ska organiseras och ledas. Kodorden är privatisering och konkurrensutsättning. Ekonomins innehåll reducerades till kostnadsjakt och vinstjakt. Det som var medel blev mål och vice versa.
I Alliansens politiska program uttrycks det med orden att allt som kan bedrivas av någon annan än det offentliga ska också privatiseras. Företag gick banade väg för att permittera tjänsteman och köpta lösningar från företag låglöneländer. Kostnader minskade på kort sikt. Men förluster produktkvalitet kunde mångdubbla kostnader
Förändringen drevs även på från föregångaren till Svenskt Näringsliv – Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) – och en rad till det kopplade lobbyorganisationer sedan oljekrisens dag. Den negativa handelsbalansen döptes om till för hög välfärd.
All offentlig verksamhet som kunde läggas ut på entreprenörer skulle ”outsourcas” och överlämnas till marknaden. Kostnaden för den gemensamma sektorn skulle bantas. Jakten på ”vinst” blev då det primära målet. Att det sedan i praktiken oftast blev dyrare och sämre var man tystare om.
För många av de statliga myndigheterna har det blivit ett självändamål att kunna visa att de genom bruk av anbudsförfarande och entreprenörer kan pressa priser och bedriva verksamheten billigare. Följderna av det har synts tydligt inom järnvägstrafiken. Transportstyrelsens agerande följer samma mönster.
Kostnadsjakt motivet
När Transportstyrelsen i april 2015 sålde ut hela sin IT-hantering till multinationella IBM kallades den för en bra och för myndigheten utmärkt affär. Det avgörande för outsourcingen var jakten på minskade kostnader.
Omkring 150 IT-tekniker anställda på myndigheten avskedades och billigare utländska på Balkan etcetera fick ta över.
Att miljardkontraktet saknade viktiga detaljer som krav på beprövad och säkerhetsklassad personal att hantera det delvis hemligstämplade och för rikets säkerhet grundläggande materialet fick passera i den jakten.
Att det finns en lagstiftning som reglerar hur sekretessbelagda uppgifter får spridas och hanteras ”rundades” som oviktigt i förhållande till möjligheten att kunna visa fram en billigare och mer kostnadseffektiv IT-lösning. Och nu är haveriet med upphandlingen med rätta föremål för säkerhetsutredningar och debatt.
Viktigast nu är att på ett tillfredsställande sätt reda ut och så långt möjligt täppa igen säkerhetshålen efter haveriet på Transportstyrelsen. Därutöver behöver bredare lärdomar dras vad gäller utformningen och förvaltningen av våra gemensamma skattefinansierade statliga och kommunala verksamheter. Inte minst då att privatiseringar och marknadslösningar passar illa som modell för såväl drift som för finansiering av investeringar.
Samma marknadstänkandets logik som format NPM har också drivit på idén om ”Offentlig-Privat Samverkan” (OPS-lösningar) för större byggprojekt och investeringar i offentlig infrastruktur. I stället för att använda skattemedel eller göra offentliga upplåningar lämnas projekten över till dyrare upplånat privat kapital som för själva byggandet sedan får betalt för detta i ett för skattebetalarna ofta svindyrt avtal för att även sköta driften i kanske 40 år.
http://aktuelltfokus.se/sa-baddade-regeringen-reinfeldt-for-it-skandalen/