VÄRLDSPOLITIKEN ÄR BYGGD PÅ HEGELS DIALEKTIK MED TES ANTITES FÖR SYNTES.

 
Världspolerna var kapitalism vs kommunism. Tes och antites. Konflikten leder till syntes. Detta är den modell som gällt realpolitik och världsbyggarna bakom kulisserna. När sker detta politiska lappkast? Tes och antites blir syntes?
 .
Richard Nixon möter Mao Zedong i Peking, 21 februari 1972. Förbundet sker i praktiken 1989 på Himmelska Fridens Torg.
 
Hösten 1967 skrev Nixon en artikel i tidskriften Foreign Affairs att ett närmande mellan USA och Kina vore rimligt som ett led i att stabilisera den internationella samvaron mellan världens största länder.
 
Henry Kissinger började 1969 med hemliga samtal med Nordvietnam i hopp om att nå en lösning på Vietnamkriget. Detta till trots rådde han Nixon att öka bombningarna av Nordvietnam och att utvidga kriget in i Kambodja och Laos.
 
1971 kom tillkännagivandet av Kissingers hemliga möten med Chou En-lai. Pressad av Chou, erkände Kissinger ytterligare ett kommunistiskt övertagande med våld kan tolereras om det hände tillräckligt länge efter ett amerikanskt tillbakadragande.
 
En postmaoism tar form efter 1989. Planhushållningen ersätts med en marknadsekonomi i förening med en kommunstisk regim och en väldig säkerhetspolis som övervakar.
 
”Det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit, så länge den fångar möss.”, säger Deng Xiaoping.
 
Intressena blir förenliga. Västföretag ser en gyllene låglönemarknad i öst.
 
Två extrema system bär nu samma mål och vilar på den materiell etiken. Demokratin har en utveckling som gällt 2500 år tid för ett samhälle och folkstyret baserad på den mänskliga, social och solidariska ordningen. De mänskliga rättigheterna skulle vara det okränkbara.
Det här inlägget postades i Globalisering, Kina, Strategisk utveckling, Systemfel, USA. Bokmärk permalänken.