JULMIRAKLET I BETLEHEM

Sängliggande, delvis förlamad och med kroniska smärtor efter ett överfall, började Maria Valtorta 1943 att få evangeliska visioner. Hon upplevde att Jesus, och ibland även Jesu moder Maria, som talade till henne och kallade henne för “Lilla Johannes”, som  bad henne att skriva, inte sällan om nätterna.

I hennes evangeliska visioner uppenbaras bl.a hur Jesus som Gudamänniskan blev född av Jungfru Maria i den kalla vinternatten i ett förfallet stall bland djur, ödlor och spindlar.

Allt detaljerat återgivet i ett verk på 5000 sidor. Poem of the Man God. Heliga Birgitta i Sverige på 1300-talet fick i syn se Jesu födelse.

Betlehem anses traditionellt som Davids födelseort och som det ställe där han som en herde blev smord till kung av Samuel (1 Sam. 16:4-13). Så närvarar heliga mönster i Bibeln som visar hur allt hör ihop i en väv som blir Guds frälsningsplan.

Vi befinner oss i en avgörande tid. Ljusets seger över mörkrets slutliga herravälde för vår räddnings skull. Jesus tog på sig mänsklighetens skuld. Betalade allt. Gud kunde nu förlåta dem som ångrar sig.

Nästa ankomst gäller det nya riket med Kristus. Allt mörker och ont är då borta. Världens herre, Fördärvaren, är störtad.

Jesus ber oss enträget om vår återvändo innan allt sker.

Gud gudomlighet saknar gräns. En kraft som överstiger allt annat. Jesus föds i ett väldigt ljus. Hela platsen förvandlas i födelsen från mörkt och kallt stall till ett skinande tempel.

Jag kan fortfarande se från insidan av detta så fattiga steniga härbärge, där Maria och Josef fann en fristad och fick  dela detta med några boskapsdjur. En näste med ödlor och spindlar.

Den lilla brandhärden slumrar tillsammans med sin väktare Josef. Maria lyfter långsamt sitt huvud från sin bädd och ser sig runtom. Josefs huvud vilar ned mot sitt bröst som om han mediterade.

Hon förstår att hans goda vilja att förbli i vaket tillstånd och övervinna sin trötthet. Hon ler kärleksfullt på honom. Hon gör nu inte mer väsen av sig än vad en fjäril när den lyfter och  lämnar en ros.

Hon sätter sig upp och faller ned på sina knän. Hon ber med ett salig leende på sina läppar. Maria håller sina armar utsträckta rakt ut med handflatorna vikta uppåt. Allt liknar ett kors. Det verkar som hon inte upplever någon trötthet överhuvud tagit i denna kroppsställning.

Hon böjer ned sitt ansiktet ner i halmen i en tillbedjan. Än mer ivrigt i en lång bön.

Josef vaknar. Han märker nu att eldstaden är nära att slockna och stallet vilar nu nästan i ett mörker. Han kastar en handfull träflis på elden och lågorna väcks till liv igen. Han lägger in några tjockare kvistar och ytterligare några pinnar i elden. Kylan är nu verkligen bitande hård denna stilla vinternatt. Kylan tränger in från alla håll och kanter.

Stackars Josef är tvungen att sitta nära dörren och frysa, om vi nu  kan kalla detta för en dörr. Hålet täcks av Josefs mantel likt ett förhänge.

Han värmer upp sina händerna intill elden. Han tar han av sig sin sandaler och värmer så även upp sina fötter. När elden sprakar och knastrar sitt ljus värmer detta hans fötter.

Han vänder sig om men kan inte se någonting därinne. Inte ens Marias vita slöja som löper ut över den mörka halmen. Han reser sig upp och rör sig långsamt fram mot hennes pall.

– «Sover du inte Maria?», frågar han. Han frågar henne tre gånger tills hon vänder sig om och svar«.

– «Jag ber»

– «Är det något du behöver?»

– «Nej, Josef.»

Maria återupptar sin  böneposition. Josef som nu själv vill undvika att somna, faller nu ned på knä nära elden och börjar också att bedja. Han ber med händerna tryckta mot sitt ansikte.

Han tar bort dem då och då för att mata elden med några pinnar. Återgår i sin brinnande bön. Bortsett från knastret från de sprakande elden eller ljudet från åsnans stampande med hovarna i marken, hörs ingen mer ljud än detta.

En skir stråle av månljus tränger fram genom en spricka i takvalvet. Det är som det vore ett övernaturligt ljus av silver som söker upp Maria. Ju högre upp månen klättrar himlavalvet och ju mer närmar sig ljuset Marias huvud och formar en gloria av rent ljus.

Maria lyfter upp sitt huvud, som om hon förde ett himmelskt samtal. Hon reser sig upp och går på knä än en gång.

SKIMRANDE LJUS I SILVER. ALLT BLIR RENT OCH HELIGT

Oh, så vackert allt detta är. Hennes ansikte lyser i det vita månskenet och brister ut i ett övernaturlig leende.

Vad är det hon ser? Vad betyder allt hon hör? Vad är allt hon nu känner? Hon är den enda som kan säga vad hon såg, hörde eller  kände i denna skimrande stund i hennes Moderskap.

Jag kan bara se att ljuset runt henne som ökar allt mer och mer. Det verkar komma ned från himlen och sedan strömma fram ur de fattiga tingen runt henne. Men framför allt verkar det komma från hennes själv.

mary-and-baby-jesusHennes djupblå klänning bleknar till en nyans i ljusblått och Hennes händer och ansikte blir klarblå som om de var placerade under skenet från en väldigt blekt lysande safir. Detta skimmer sprider sig mer och mer på saker runt henne.

Skenet täcker dem, det renar dem och lyser upp allt. Det påminner om ett mildare ljus som jag vid ett annat uppfattad från det heliga Paradiset och även om nyansen jag såg vid besöket av de vise Männen

Ljuset strömmar mer och mer intensivt från Marias egen kropp. Absorberar allt det som kommer ur månskenet. Hon tycks dra till sig allt detta ljus som skiner ned från himlen. Hon blir som hon vore Ljuskällan själv att sprida ljuset till världen.

Lycksalighets ljus, obegränsat, omätligt, evigt och gudomligt Ljus som nu kommer till oss. Förutsagd i gryningen som Morgonstjärnan. En kör av ljusatomer som väller fram likt tidvågor i en ständig ström. Sprider sig sedan som en rökelse och sjunker ned och täcker som en väldig slöja över allting.

Valvet är fullt av sprickor, spindelväv och utskjutande spillror. En mirakulös balans i fysik. Denna mörka, rökiga och intryckta valv, tycks nu bli taket i en kunglig hall. Varje stenblock blir som ett block isilver, varje spricka blir som en opalblixt och varje spindelväv blir till ett enastående kapell sammanvävt i silvertrådar och diamanter.

En enorm grön ödla ligger där i ide mellan två stenar likt en bortglömd smaragd. Gömd där med en drottning. En hop övervintrande fladdermöss blir till en dyrbar ljuskrona i onyx.

Halmen från den övre krubban är nu inte längre strån av gräs utan silvertrådar som pryder som ett vackert hår.

Den nedre mörka träkrubban blir som ett block i skinande silver. Väggarna är täckta av brokad där den vita siden försvinner under pärlskimrande broderier av lättnad.

Marken … vad är nu då marken? Den består av kristall som lyses upp av ett vitt ljus. Dess upphöjning blir till rosor som en hyllning.

Hålen i marken består av dyrbar koppar. Ur dem doftar parfymer och nya dofter fram J. Ljus ökar starkare och starkar Det blir outhärdlig för ögat.

Jungfrun försvinner in ljuset, som om hon hade blivit uppslukat av detta glödande förhänge … och där träder nu Modern fram åter. Ja. När ljuset blir uthärdligt igen ser jag inför mina ögon Maria med hennes nyfödde Son i famnen.

(Maria kommer i Uppb 12 beskrivas som Kvinnan i solens klädnad. )

Ett litet Barn är fött, rosig och rund livligt viftande med Sina små händer likt rosenknoppar och sparkande med sina små fötter likt ur ett hjärta. Ett rosenhjärta.

Barnet gråter med en tunn darr på rösten, som ett nyfött liten lamm. Öppnar sin vackra smultronliknade mun, där en liten tunga darrar rosigt.

Han vrider på sitt runda lilla blonda huvud som ännu inte har något hår i denna stund. Hans mamma håller om honom medan hon ser på sitt Barn. Avgudar honom gråtande och ler samtidigt. Hon böjer sig ner över honom för att kyssa honom. Inte på hans oskyldiga huvud utan i mitt på hans bröstkorg, där hans lilla hjärta slår för oss … där en dag såret kommer att finnas.

Hans mor läker hans sår i förväg med Hennes obefläckade hjärtas kyss.

Oxen vaknar upp av det bländande ljuset, reser sig upp och bölar och åsnan vänder sig om för att gnägga . Jag älskar att tro att de ville hälsa på sin Skapare både för sig själva och på uppdrag av alla djur i världen

DEN HELIGA FAMILJEN

Även Josef som hänfört bad så mycket  var isolerad från vad som hade hänt, väcks nu och han ser ett konstigt ljusflimmer genom sina fingrar. Han tar bort sina händer från ansiktet och vänder sig om. Oxen står där och skymmer Maris som kallar honom:

«Josef, kom.»

Josef skyndar fram. När han ser, stannar han, träffad av blixt i vördnad. Han är på väg att falla ned på knä.

Men Maria insisterar:

«Kom, Josef»

Hon lutar sig på halmen med sin vänstra hand och håller barnets nära sitt hjärta med sin högre hand. Hon reser sig upp och går mot Josef, som vandrar bort generad, på grund av en konflikt inom honom själv mellan hans önskan att vandra bort och hans rädsla av att vara vanvördig.

De träffas vid foten av halmbädden och ser på varandra gråtande av lycka.

«Kom, låt oss ge Jesus till Fadern» säger Maria.

Medan Josef knäböjer sig ner, ställer hon sig upp mellan två koffertar som stagat upp valvet. Hon lyfter upp Jesus till sin famn och säger:

«Här är jag, för Hans vägnar, o Gud, talar jag dessa ord till dig: här är jag för att göra din vilja. Och jag, Maria, och min make, Josef med Honom, här är vi dina tjänare, o Herre. Låt Din vilja alltid utföras av oss i varje stund i allt som kommer att ske till Din ära och i Din kärlek. »

Då hon böjer sig ner till Josef och säger:

– «Här Josef, ta Honom», och ger Honom Barnet.

«Vad! Jag? … Åh, nej! Jag är inte värdig! »

Josef är helt förstummad på tanken på att behöva röra Gud.

Men Maria insisterar och ler:

«Du är väl värd detta. Ingen är mer värd än du. Det är därför som den Högste utvalde dig. Ta Honom, Josef och håll Honom medan jag ser efter sängkläder. »

Josef rodnar och blir pionröd i ansiktet. Sträcker ut sina armar och tar emot Barnet, som gråter pga. vinterkylan och när han har Honom i sina armar. Nu kan han inte länge motstå att hålla Barnet borta i respekt. Josef trycker Jesus till sitt hjärta och brister ut i gråt och säger:

«Oh! Herre! Min Gud! »

kendra-burton-art-joseph-4x6-40Han böjer sig ner för att kyssa hans små fötter och känner att de är så kalla. Han sätter sig ned på marken och håller om Honom nära intill sitt bröst. Täcker Honom hans bruna tunika och med sin händer för att värma och skydda Honom från denna kyliga vind i vinternatten.

Han skulle vilja komma närmare elden, men där finns ett sådant kalldrag från dörren. Det är bättre att stanna där han är. Nej, det är bättre att gå in mellan de två djuren som tjänar som skydd mot vinddraget och som ger lite värme.

Han ställer sig han mellan oxen och åsnan med ryggen mot dörren. Med sin framåtböjda kropp blir han ett härbärge för det nyfödda barnet. På den ena sidan finns ett grått huvud med långa öron. På den andra sidan finns en stor ångande vit nos med två milda mjuka ögon

JESUSBARNET LÄGGS I KRUBBAN

Maria tar fram lakan och lindor ur en koffert. Hon har nu stått nära elden och värmt upp allt, Hon kommer fram till Josef och omsluter Barnet med ett uppvärmt linne och skyddar sedan hans lilla huvud med en slöja.

«Var ska vi lägga Honom nu? », frågar hon nu.

Josef ser sig runt och tänker …

«Vänta» säger han. «Låt oss flytta på djuren och ta hit deras halm hit. Väggen av trä kommer då att skydda Honom från kylan. Halmen kan här fungera som en kudde. Oxens andedräkt över Honom ger lite värme. Oxen är bättre än åsnan. Den är mer tålmodig och lugn. »

Medan Maria vaggar till lilla Barnet till sömns och håller Honom nära sitt hjärta. Lägger sin kind för att värma det lilla huvudet.

Josef gör upp en eld utan att ha tillräckligt bränsle denna gång för en brasa. Han får värmer upp lite halm lite i taget och när det är torrt, lägger han det nära sitt bröst så att det inte kallnar. När han samlat tillräckligt mycket halm, formar han en liten madrass och rensar krubban så att den blir som en vagga.

– «Den är klar!»säger han. «Nu skulle vi behöva en filt, då halmen sticks och som täcker Honom.»

– «Ta min mantel!» säger Maria.

– «Då kommer du att bli kall.»

– «Oh nej! Det spelar ingen roll! Filten är för grov för Honom. Manteln är mjuk och varm. Jag är inte dugg kall. Låt Honom inte lida längre!»

Josef tar den breda, mjuka och mörkblå mantel av ull och dubbelviker den och lägger den över halmen men en del utanför krubban. Den första bädden för Frälsaren är klar.

Moder Maria går i sin så mjuka graciös gång fram till krubban och lägger Jesusbarnet i den. Täcker Honom med mantelns olika delar. Hennes slöja läger hon skyddande runt hans lilla kala huvud från halmen som täcker honom runt om.

Endast Barnets lilla ansikte sticker fram. Inte större än en manlig knytnäve. Maria och Josef lutar sig ned över krubban lyckliga och glada. Ser Honom sova i Hans första sömn. Värmen från kläderna och halmen har blidkat Hans gråt och gjorde Honom sömnig.

Det här inlägget postades i Jesus Kristus., Kristendom, Kyrkan, Människan, Maria, Mirakler. Bokmärk permalänken.