ARKIV ÖPPNAS – VAR PIUS XII HITLERS PÅVE? NEJ, SÄGER DEN JUDISKA MYNDIGHETEN.

Vatikanen öppnar nu arkiven om påven Pius XII:s tid (1939 till 1958) Kyrkan är inte rädd för historien ” säger Vatikanens forskare till BBC. Den börjar den 2 mars 2020

Påven Franciskus har sagt att Pius XII-påvedöme präglades av “ett ögonblick av allvarliga svårigheter, plågade beslut om mänsklig och kristen försiktighet, som för vissa skulle kunna verka som motvillighet”.

Den officiella Vatican News-webbplatsen säger att det finns en enorm mängd material, och mycket finns nu i digital form.

Arkiven, som tog 14 år att förbereda och innehålla 2 miljoner dokument,som kan klarlägga frågan.

Borde påven Pius XII  kommas ihåg för att han i tystna gömde 4000 judar från nazisterna i kloster och kyrkor? Att veta är att ett fördömande av Adolf Hitler skulle förvärra deras svårighet – eller måste påven fördömas för att inte uttala sig eftersom judar gasades i dödsläger.

Myten om Hitlers påve

Den internationella polemiken kring Vatikanens och den katolska kyrkans agerande under andra världskriget – och särskilt i förhållande till nazismen och judeförföljelserna – har fortsätt.  Yad Vashem i Jerusalem för fram ett brinnande försvar för Vatikanen och påven Pius XII personligen, som rentav föreslås få en plats bland de ”rättfärdiga” i . Yad Vashem  är Israels myndighet, monument, arkiv och forskningscentrum för “hågkomst av Förintelsens offer och hjältar”, bildad genom beslut av Knesset 1953.

Och försvaret kommer inte från vem som helst: författaren till den nya boken ”The Myth of Hitler”s Pope” (Regnery Publishing, 2005) heter David G Dalin, är själv jude och rabbin samt professor vid Ave Maria University i Florida.

Boktiteln anspelar naturligtvis på John Cornwells omskrivna bok för några år sedan, ”Hitler”s Pope”, i vilken Pius XII framställs som tyskvän och antisemit – helt i samma anda som Rolf Hochhuths skådespel ”Ställförträdaren” från 1963. I en understreckare för en tid sedan (12/3 2005) redogjorde jag för ett par böcker i vilka anklagelserna för antisemitism bestämt tillbakavisades, men i vilka författarna samtidigt erkände att Pius XII varit överdrivet försiktig i sitt diplomatiska nit.

I Dalins bok svänger pendeln tillbaka till sitt andra ytterläge. Cornwell anklagas för att ha publicerat en felaktig och tendentiös översättning av ett brev från 1917 av Pius XII, då denne var Vatikanens nuntie (ambassadör) i Bayern – allt i syfte att få denne att framstå som antisemit.

Dalin erinrar också om en rad nära kontakter som Pius XII, under sin tid som nuntie i Tyskland på 1910- och 1920-talen, hade med ledande judar.

Från 1930-talet, då den blivande påven var Vatikanens kardinalstatssekretare (”regeringschef”), citerar Dalin ett antal dokument av vilka framgår att kardinalen Pacelli fördömde judeförföljelserna och avskydde Hitler.

Nazisterna stämplade honom som ”kardinalen som älskar judarna” och Goebbels dagboksanteckningar vittnar om att Hitler övervägde att säga upp konkordatet mellan Vatikanen och Tyskland.

Dalin påpekar också att Pius XII:s kritiker systematiskt underlåtit att citera dokument i vilka nazisterna uttalade sig kritiskt och nedlåtande om Pius XII – till exempel Hitlers uttalande att han tänkte ockupera Vatikanen och ”sopa bort honom från detta pöbelns horhus”.

Likaså påpekar Dalin att Pius XII:s kritiker konsekvent underlåtit att hänvisa till de framträdande judar som tagit påven i försvar – alltifrån Albert Einstein till Golda Meir och Israels tidigare överrabin Isaac Herzog.

I december 1941 skrev New York Times med anledning av Pius XII:s julbudskap:

-”Pius XII:s röst är en ensam röst i den tystnad och det mörker som denna jul präglar Europa. Pius XII lämnar inga tvivel om att nazismens mål är oförenliga med hans uppfattning om den kristna freden.”

Och ett år senare citerade samma tidning det årets julbudskap, i vilket påven talade om

”de hundratusentals människor som utan någon som helst egen skuld – antingen på grund av sin nationalitet eller sin börd – är dömda till döden eller till ett långsam utslocknande”.

Inga av dessa vittnesmål eller kommentarer, skriver Dalin, figurerar i den kritiska litteraturen om Vatikanen och Pius XII under andra världskriget.
Vi kan vara säkra på att debatten fortsätter.

En vecka efter det att den italienska dagstidningen Il Corriere della Sera presenterat Dalins bok skrev den italiensk-judiska forskaren Lilliana Picciotto en artikel i samma tidning under rubriken ”Pius XII och Förintelsen – visst härskade tystnaden”.

Picciotto erkände att många italienska judar räddades genom insatser av enskilda katoliker och katolska kloster. Men oavsett vad Pius XII kan ha sagt i sin kammare eller skrivit i hemligstämplade dokument, så kvarstår faktum, skriver Picciotto, att han aldrig yttrade ett offentligt ord, ett klart och entydigt ord, till försvar för de förföljda judarna.

Harald Hamrin
Publicerad 2005-09-21
https://www.svd.se/rabbin-forsvararhitlers-pave-pius-xii

Det här inlägget postades i Franciskus, Historia, Krig, Kristendom, Kyrkan, Ledarskap, Petrus, Tyskland, Världskrig. Bokmärk permalänken.