DEN 4 OKT HELGONET FRANCISKUS AV ASSIS FESTDAG

Den 3 okt 1226 inför sin medbröder i bön, välsignelse och tackbön, överlämnad sig Franciskus av Assisis till Kristus och lämna jordelivet vid solnedgången efter att ha lyssnat till Johannesevangeliet och psalm 141.

En biskop under en pilgrimsfärd  kom att se hans själ stiga upp på himlen skinande likt en sol omsluten av ett moln. Den 4 okt blev Franciskus helgondag

“Guds lille fattige« blev sedan dess älskad och ärad av såväl katoliker som icke-katoliker.

Få helgon har gjort ett så djupt intryck på samtid och eftervärld, och få har givit ett så talande exempel på vad som menas med ett evangeliskt liv. Egentligen ville Franciscus inte grunda en orden, men av de vänner och lärjungar han samlade omkring sig blev franciskanorden med dess olika förgreningar.

Franciskusvar ett av många barn till Pietro Bernardone, en rik tyghandlare, och hans hustru Pica som härstammade från en adelssläkt i Provence. Enligt uppgift från Jacobus de Voragine fick han först namnet Giovanni, men detta ändrades till det för honom unika namnet Franciskus bland annat, berättar Jacobus, för att han mirakulöst började tala franska.

Enligt en annan, mer jordnära uppgift, ändrade fadern namnet till Franciskus för att ära Frankrike (France). Som ung var Franciskus nöjeslysten och något upprorisk samt framför allt intresserad av den populära trubadurdiktningen.

Franciskus levde under sin uppväxt ett bekymmerslöst liv välklädd och med mycket utsvävningar och festande med sina vänner, män och kvinnor, som han var mycket fäst vid och bland vilka han var den främste bl.a. tack vare att han ofta bjöd sina vänner på notan, för han kom från en förmögen familj.

Franciskus växte upp i högmedeltidens Italien, med allt vad det innebar av storpolitik och religiös iver. Det var riddarnas och korstågens tid – det var en tid av rivalitet mellan påve och kejsare – och det var en tid av klasskillnader, ojämlikhet och motsättningar mellan olika kristna grupper

Franciskus ville bli riddare och försvara folket, göra bragder och få ära så han deltog i kriget mellan Perugia och Assisi. Han blev tillfångatagen och satt i fängelse men blev r.

När det uppstod ett lokalt krig mellan Assisi och grannstaden Perugia gav sig Franciskus ut som soldat. Det som skulle ha blivit ett segertåg blev ett nederlag och Franciskus togs till fånga. Han satt ett år i fängelse i Perugia efter friköpt av sin far och när han fick återvända hem kände han vämjelse inför världen.

Franciskus fortsatte att odla sina värdsliga planer att bli riddare och var på väg att på nytt ansluta sig till ett korståg som var stött av Påven.

Innan han skulle fara träffade han en fattig riddare som var dåligt rustad. Den alltid givmilde Franciskus gav honom då hans egen dyra riddarrustning.

På natten hade Franciskus en märklig dröm av stor betydelse. Han drömde att hela hans fars affär var fylld av vapen, sköldar och riddarrustningar med kors på.

Franciskus undrade vilka de tillhörde och fick svaret att de tillhörde honom och hans riddare.

Styrkt av denna syn blev Franciskus ännu mer övertygad om att han skulle bli dubbad till riddare men på vägen för att ansluta sig till korståget hade han en till avgörande dröm.

Han hörde en röst som sade: “Franciskus, vem kan göra mer för dig, Herren eller hans tjänare?”, “Herren!” svarade Franciskus som då fick svaret: “Varför lämnar du då Herren för hans tjänares skull?

På morgonen vände Franciskus tillbaka till Assisi för att invänta kallelse från Gud som hade talat till honom i drömmen.

Franciskus hade alltid varit en godhjärtad och givmild person men han hade stor skräck för spetälska människor. Han kunde inte stå ut med stanken och synen av dem. En dag när Franciskus var ute och red stod det plötsligt en spetälsk framför honom.

Franciskus som nu ville vara en Guds nära vän och leva i självförsakelse och omvändelse övervann sig själv, steg ned från hästen, omfamnade och kysste den spetäske och gav honom en allmosa. När Franciskus åter steg upp på hästen var plötsligt den spetälske försvunnen – var det Jesus Kristus som han hade mött i den spetälske? Franciskus började nu göra bot och arbeta på leprahus och skötte om de spetälska med stor kärlek.

Påverkad av sin tolkning om evangeliets apostoliska fattigdom, sålde Franciskus en del av sin fars varor för att bekosta renoveringen av samma kapell och för att ge till de fattiga. Detta ledde till att fadern, Pietro, ställde sin son inför rätta, och att relationen dem emellan bröts.

Franciskus lämnade tillbaka allt han fått av sin far, avsade sig sitt arv och andra medfödda förmåner, och begav sig hemifrån, iklädd endast en sliten, gråbrun kåpa på vilken han tecknade ett kors med krita. Därefter levde Franciskus bland de spetälskesjuka och ägnade sig åt att reparera kyrkobyggnader, åt tiggeri och åt att ge så mycket han kunde åt de nödlidande; själv levde han i största försakelse.

Människor började sluta upp bredvid Franciskus, och de kallade sig ”de små bröderna”, frates minores. De första tiggarmunkarna.

Franciskus förordade späkning och fullständig fattigdom, för att imitera Jesu levnad på jorden. Det franciskanska sällskapet av lekmannapredikanter tog avstånd från kyrkans hierarki och förvärldsligande.

Franciskus kände en allt överskuggande kärlek till alla Guds skapelser, människor som djur, och han berör människor långt bortom Kyrkan och kristendomen.

Det förekommer flera legender om hur andra sorters djur tydde sig till honom. Människor som såg detta började betrakta honom som en helig man, och sökte sig till honom för att få vidröra hans kläder.

Även föremål han själv vidrört tillskrevs helande krafter. I Fioretti di San Francesco berättas att Franciskus omvände en våldsam varg, som efter Franciskus predikan lade tassen i hans hand och blev hans följeslagare som munk i två år.

Den 14 september 1224, på minnesdagen för det heliga korsets upphöjelse, blev han, enligt många samtida vittnesbörd, stigmatiserad.

Detta skedde på ett eremitage på Alvernusberget, och efter att Franciskus först fått en vision Det var på berget som han själv förvandlades till Kristi likhet, i förening med Sonens lidande.

I en vision såg han en Seraf sväva ner mot honom, bärande bilden av en korsfäst man. När visionen försvunnit hade Franciskus fått Kristi stigmata, något som bekräftats av ögonvittnen.

Medan han oförstående inför uppenbarelsen försökte finna dess mening, skall han enligt legenden ha genomborrats av spikhål på händer och fötter, och i sidan uppkom ett blödande sår som såg ut som om det kommit från ett spjut. Såren blödde ofta varför hans tunika alltid var blodig. Såren innehåller den själsliga förening med Kristus

De sista åren av sitt liv var han mycket sjuk. Förutom dessa sår led han av svår tuberkulos, blev blind, och hans kropp var allmänt försvagad av de påfrestningar han utsatt den för i fråga om späkning och självförsakelse.

Av många anses Franciskus av Assisi som det allra viktigaste helgonet, och han har inspirerat många andra helgon, såsom Ignatius av Loyola och Thérèse av Lisieux.

Franciskus ville ändå fortsätta kämpa på påvens sida mot kejsaren och snart var han soldat igen. På insidan hade han dock förändrats. Han kände ångest inför det som skedde och hjärtat var inte längre med. Vad skulle han ta sig till?

Då hörde han rösten – som i en dröm: Franciskus, vem borde du helst tjäna: Herren (Gud) eller hans tjänare (påven som statsöverhuvud med soldater och vapen)?

Rösten rådde Franciskus att återvända hem och invänta sin kallelse, vilket han gör.

Under en tid fortsatte han att leva som tidigare, men hans vänner märkte att han förändrats. När de frågade om han blivit kär svarade han att han snart skulle gifta sig med en underbar brud, Fru Fattigdom. För vännerna var det ett obegripligt skämt, men Franciskus menade allvar. Han talade om sin andliga kallelse.

Under en tid företog sig Franciskus ensamma vandringar mellan öde kapell där han fördjupar sig i Kristi lidande för människorna. I ett kapell hängde ett krucifix (som ännu kan ses i Assisi). Från det kom en röst som sa: Franciskus, gå och bygg upp min kyrka som du ser håller på att bli en ruin.

Franciskus tog det bokstavligt och började genast tigga byggmaterial och satte igång att reparera fallfärdiga kapell. Den fallfärdiga kyrkan i San Damiano blev nu hans arbetsplats. Han skaffade folk för att sätta Guds hus i stånd. Nu började också de första efterföljarna komma. De gav bort sina ägodelar och började ett nytt liv i botgöring, lovprisning och glädje.

Snart bestod gemenskapen av tolv män – som Jesu apostlar. Men vart skulle de samlas? Ett benediktinkloster erbjöd dem ett litet Mariakapell utanför Assisi, och det blir deras centrum och hjärta.

Det var inte enbart män som söker sig till Franciskus gemenskap. En natt mötte han tonårsflickan Chiara, som rymt från rikedomen i hemmet, och tog emot hennes löften. Genom hennes orden kunde också kvinnor ansluta sig till Franciskus väg.

Franciskus själv blev en alltmer omtyckt och efterfrågad predikant och han ville också missionera utanför Italiens gränser. Vid en stor sammankomst beslutade orden att starta mission i fjärran land, och Franciskus skulle bege sig till Egypten.

Där pågick ett krig mellan korsriddare och den muslimske sultanen men Franciskus lyckades ta sig över fiendens linjer och fram till sultanen. Han predikade utan rädsla evangeliet för sultanen, fullt beredd att dö martyrdöden för Kristus. Men istället vann Franciskus sultanens förtroende, och återvände till Assisi med presenter, bland annat ett elfenbenshorn som ännu kan ses i Assisi.

I djupet av sitt hjärta kände Franciskus att människornas strider berodde på jordiska ägodelar och på andligt högmod. Han ville därför att orden skulle leva utan vare sig ägodelar och bostad.

Hans följare motsatte sig reglerna och menade att de var alltför svåra att följa. Slutligen lyckades han rädda några av sina fattigdomsideal, genom en regel som godkändes av påve Honorius III, men han anade att de inte skulle stå emot utvecklingen och isolerade sig på berget La Verna i Alperna. Därifrån betraktade han Kristi lidande och kärlek till människorna.

Franciskus av Assisi värnade inte bara människorna. Han omgav sig också gärna med djur och djuren tydde sig till honom. Berättelserna om hans närhet till vilda djur är otaliga. En av legenderna berättar om hur han predikade för vilda fåglar, och hur fåglarna lät honom röra vid dem och välsigna dem. Än idag är det tradition i Kyrkan att djur välsignas just den 4 oktober, på Franciskus festdag.

Det var på berget som han själv förvandlades till Kristi likhet, i förening med Sonens lidande. I en vision såg han seraf sväva ner mot honom, bärande bilden av en korsfäst man. När visionen försvunnit hade Franciskus fått Kristi stigmata, något som bekräftats av ögonvittnen.

Och fastän Franciskus blev allt sjukare, och rent formellt inte hade någon makt över sina följare, spreds ryktet om hans helighet. Han sågs som en annan Kristus.

Bland Franciskus sista ord var: “Jag har gjort vad jag skulle göra. Må Kristus lära er vad ni ska göra”.

Och kanske är det just det som är den viktigaste lärdomen; att i bönen lyssna på Kristus och bejaka sin kallelse, i vad denna än må bestå.

Det här inlägget postades i Franciskus, Kyrkan, Människan, Mirakler, Rättvisa, religion. Bokmärk permalänken.