Att äga eller ägas? Långsiktigt svenskt ägande och investering är en viktig bas för framtiden och svensk självständighet.

Nu kom meddelandet om Astra Zeneca att läkemedels-forskningen i Södertälje kommer att läggas ner. Företaget tänker låta en ”virtuell” forskningsgrupp ta över neurovetenskapen. I Södertälje mister över 1 000 människor sina jobb. Sverige förlorar en del av sin ställning som kunskapsnation inom läkemedelsindustrin. Varför? hur kunde det ske? I Danmark är det tvärtom. Där blomstra det.

Den tidigare så stolta svenska läkemedelsindustrin håller på att amputeras så att i stort sett ingenting finns kvar. På 1990-talet var läkemedel en av de absolut viktigaste branscherna på Stockholmsbörsen med bolag som Astra och Pharmacia.

Men båda hoppade på den internationella trenden med gigantfusioner. Pharmacia gick samman med amerikanska Upjohn 1995, och Astra med brittiska Zeneca fyra år senare. Storleken betydde allt, och det gällde att få marknadsföringsmuskler.

Men i stället förtvinade bolagen. De stora ord som omgav presskonferenserna och presentationerna bestod mest av luft. Pharmacia är i stort sett utraderat i Sverige. Kvar finns några små rester av bioteknik som inte verkar lyfta till några riktiga höjder.

Fusioner och förvärv växte exponentiellt under 90-talet som gått från ett amerikansk fenomen till att förekomma globalt. Motiven gäller synergieffekt,  skalfördelar och rationalisering.

”1990-talets fusionsiver har resulterat i en enorm baksmälla i form av ouppklarade affärer”, säger John Kelly, chef för fusions- och förvärvsverksamheten på KPMG Consulting i  Affärsvärlden

Lejonparten av de granskade förvärven har snarare förstört än skapat aktieägarvärde, enligt KPMG Consulting, och många företag brottas fortfarande med konsekvenserna.

Vi har sett en rad viktiga grenar i svenska ekonomi och kompetens försvinna utlandet läggas ned sedan 70- och 90-talet. Volvo Personvagnar, SAAB, Asea, LM Ericsson telefoner, Götaveken, Arendal, Uddevallavarven, Bahco, m.fl.

Sverige var som sagt länge den ledande forskningsnationen i Norden inom läkemedel och bioteknik. Men på bara några år har Danmark tagit över ledartröjan med åtskilliga framgångsrika läkemedelsbolag. En stor skillnaden är långsiktig ägarformen med en stiftelse.

Det är de danska företagen, både stora och små, som tagit täten i Norden, hur vi än mäter, i stigande börsvärden, i antal nya företag, i antal nya produkter på marknaden, i sysselsättningstermer eller storleken på nyemissioner och forskningsavtal hos forskningsbolagen. Sverige har gradvis halkat efter på ett märkbart sätt.

 Stjärnan är diabetesspecialisten Novo Nordisk, som i år är ett av få läkemedelsbolag som gått bra på börsen, upp drygt 30 procent. På fem år har kursen nästan trefaldigats. Ännu bättre har det gått för vaccintillverkaren ALK-Abelló, var kurs sjufaldigats under femårsperioden, i år har dock kursen backat en del, skriver Affärsvärlden 20/11 2007

Lundbeck, specialist på centrala nervsystemets sjukdomar, hade några tuffa år 2001-2003, när företaget förlorade patentet på sin storsäljare Cipramil mot depression, men därefter har kursen successivt klättrat uppåt. Lundbeck har fått fram en efterföljare, Cipralex, som säljer bra.

Utanför börsen finns Leo Pharma, en världsledande tillverkare av medel mot psoriasis, som haft en god tillväxt under lång tid. I Danmark kallas firman ibland för “pengemaskinen i Ballerup” på grund av sin höga lönsamhet. Men Leo Pharma lägger inte pengar på hög utan satsar mycket på forskning, 17 procent av omsättningen, och har en hel del nytt på gång.

Studier gjorda vid Handelshögskolan i Köpenhamn har kommit fram till att investeringarna är större i Danmark än i Sverige, liksom antalet patent och produktiviteten i forskningen. Det har också skapats fler företag och fler sysselsättningstillfällen i Danmark. År 1997 fanns det dubbelt så många forskningsföretag med inriktning mot läkemedel i Sverige som i Danmark. I dag finns fler forskande företag i Danmark.

Danmark har en stor läkemedelsindustri, nästan lika stor som den svenska en gång hade, trots att landet till invånarantalet är hälften så stort. Läkemedel är Danmarks största exportprodukt. I Sverige kommer papper, stål, bilar och tele före i exportstatistiken. De danska läkemedelsföretagen sysselsätter 17 000 personer i landet, av dessa finns tre fjärdedelar på Novo Nordisk.

Varför har då svensk läkemedelsforskning kommit på efterkälken på det här viset? En stor roll är:

  • 90-talets frenesi till fusionerna
  • forskningsstrategierna
  • kortsiktig ägarskap
  • bristen på uthålligt och stödjande ledarskap
  • kunskap till utveckling och entreprenörskap
  • brist långsiktighet
  • brist tillväxt av underliggande struktur
  • nyliberal företagskultur och attityder
  • svagt trygghetssystem för omställningar
  • svensk kvartalsekonomi

För 30 år sedan hade Sverige en rad halvstora läkemedelsföretag: Aco, Astra, Bofors, Ferring, Ferrosan, Kabi, Leo, Pharmacia och Vitrum. Av dessa blev på 1980- och 1990-talen bara två kvar, Astra och Pharmacia. Sedan kom de internationella fusionerna med Upjohn, Zeneca, Monsanto och Pfizer. Resultatet blev att de tidigare ganska nischinriktade svenska företagen adderade till allt fler verksamhetsområden. De fick en mer otydlig profil vilket sannolikt gått ut över de verksamheter där företagen redan var starka.

De etablerade danska läkemedelsföretagen har alla hållit fast vid sin nischinriktning.

En avgörande faktor för att det ser ut som det gör i dansk läkemedelsindustri är ägandet. Alla de fyra stora har en huvudägare i form av en stiftelse, som kontrollerar majoriteten av rösterna. Novofonden, vars rötter går tillbaka till 1920-talet, äger 69 procent av rösterna i Novo Nordisk. Lundbeckfonden förfogar också över 69 procent av rösterna i Lundbeck, dessutom 64 procent i ALK-Abelló. Leofonden äger 100 procent av Leo Pharma, som inte är börsnoterat och inte avser att bli det.

Dessa stiftelser har tillkommit för att skydda ägandet i bolagen och hindra fientliga övertaganden. Företeelsen är vanlig i danskt näringsliv. Andra stora fonder kontrollerar bolag som AP Möller Maersk, Carlsberg, Danfoss och Lego. Och EU-kommissionen tillåter dessa skapelser.

Den stora skillnaden är att Sverige saknar mellanstora bolag. De försvann under fusionsåren. Därför finns ingenting mellan Astra Zeneca och största forskningsbolaget Biovitrum. Danmark har en rad mellanstora bolag, som Lundbeck, Leo Pharma och ALK-Abelló. Danmark har också fler forskningsbolag än Sverige. I slutet på 1990-talet hade Sverige dubbelt så många som Danmark.

Tore Wäborg, chef för Leo Pharma i Sverige. Han har jobbat 34 år i dansk läkemedelsindustri, tidigare på bland annat Novo Nordisk säger :

Jag sitter i en nordisk organisation och märker att vi svenskar är minst nationalistiska. Det är kanske positivt i och för sig. Men när det gäller ägarfrågor har vi nog varit alltför naiva i Sverige. Det har varit av godo för danskarna att de vaktat om den egna industrin. Det är helt klart att ägarstrukturen haft betydelse, stiftelserna är viktiga. De har gett företagen arbetsro under många år!

Mats Pettersson, vd för Biovitrum, var en av arkitekterna bakom gamla Pharmacias alla sammanslagningar. Han konstaterar att den danska modellen varit mer framgångsrik. Han har sett den från insidan, bland annat efter fyra år i Lundbecks styrelse.

Det är helt klart att danskarna, genom sitt stabila ägande, fått en långsiktighet som är imponerande. De har inte haft samma bundenhet till kortsiktig kvartalsrapportering som vi. I Sverige har vi inte den typen av aktiva ägare som är beredda att ha ett tioårsperspektiv, till och med längre. Det är bara att bocka och buga och konstatera att utvecklingen i Danmark skapat mer gynnsamma förutsättningar för att ta fram nya läkemedel än vad vi lyckats med i Sverige

I Danmark är det lätt att säga upp folk men det finns också ett gott socialt skyddsnät. Det underlättar för entreprenörer.

Danskarna gör frimodiga satsningar. De är inte rädda för att förlora jobbet och de kan ta steget tillbaka om de inte lyckas.

Det finns en skillnad i attityder. Danskarna är aggressivare när det gäller att bygga något nytt. I Sverige är det mer lockande att bli riskkapitalist än att bli entreprenör.

Om vi översätter detta till andra områden inom det svenska då finns en åderlåtning av utveckling, företagande och kompetensutveckling.

Privatisering urholkar basala ekonomiska faktorer. Kortsiktighet och sparande kväver ersättas av ett långsiktigt agerande.

Den svenska modellen var byggt mycket på samverkan. Hela utvecklingen 1900-talet byggde på en långsikt samverkan mellan stat och näringsliv. Även inom företag gällde samverkan över gränserna. När internationalismen tar vid börjar en utarmning.

Efter 90-talet kommer den kommandostyrda organisationen, hetskraven, kvartalsekonomin och mer utslagning både av människor, företagande och innovationer. Hela tänkandet är hämmande och verksamheter förvandlas till vinstmaskineri.

Den ende (!) kvarvarande svensken i Astra Zenecas styrelse är Marcus Wallenberg. Han representerar Investor, som är en av Astra Zenecas ägare och har knappt fyra procent av aktierna. Marcus Wallenberg menar att forskarna i Södertälje inte gjort tillräckligt bra ifrån sig. På andra sidan sundet är det tvärtom.

Svensk ekonomisk framtid måste omdirigers. Amerikanska ledband och Allianspolitik kör oss i sank.

DEN EKONOMISKA MÅNGFALDEN SAMHÄLLETS TILLVÄXTBAS.

Nya långsiktiga ägarformer måste till. Vår utveckling går i negativ utveckling jämför med vårt grannland. En nationalisering av resterna för Astar Zenecas bör övervägas.

Det här inlägget postades i Ägande, Ägarskap, Arbete, Arbetslöshet, Arbetsskapande, Avregleringar, Effektivitet, Ekonomi, Forskning, Framtid, Internationella relationer, Kapitalism, Konkurrens, Kortisktighet, Kultur, Ledarskap, Riskkapitalbolag, Samverkan, Självständighet, Utbildning, Utsatta yrken, Vinst. Bokmärk permalänken.