Välfärdsmodellen som räddare och nyskapare. Varning för klyftornas samhällsförstörelse

Länder som väljer välfärd ur krisen klarar sig bättre än dem som väljer sparprogrammet. Tyskland intog en strikt välfärdspolitik när finanskrisen slog igenom. De motiverade bolagen att behålla sina anställda även om det inte var lönsamt.

Så var det även i Sverige under Suez-krisen 1956. En 4-dagars vecka genomfördes på Volvo, som höll personal kvar i arbetet.

Vi ser de ekonomiska och sociala sambanden i Marshallhjälpen som var en investering ut ur Andra världskrigets sönderslagningar. Vi glömmer idag vägen  i finanskrisens skövlingar.

Efter Andra världskriget låg Europa i ruiner. Värst drabbade var Tyskland och de tyska städerna. Fabriker och bostadshus var sönderbombade av amerikanska och brittiska flygplan. På bara några år skickade USA nästan tolv miljarder dollar till Europa. En del av pengarna gick som lån till européerna, men till övervägande del gavs pengarna bort utan krav på återgäldning.

När EU-projekt införs tillämpas motsatsens väg. Strukturanpassningens väg. Finanskrisen river grundvalar. Tyskland valde inte sin egen medicin.

“I USA sparkade man massa folk, men i Tyskland delade myndigheterna, arbetsgivarna och fackföreningarna på notan”, säger Dominic Barton som är vd för konsultjätten McKinsey & Co i norska Aftenposten.

Därför fick tyskarna inte ett stort arbetslöshetsproblem. Och när tillväxten kom tillbaka under 2012 flög landet ur startblocken.

Han varnar nu för ökade inkomstskillnader och en underminering av välfärdsstaterna.

Nyliberala ekonomer, politiker och medier vill här gärna kritiserat välfärdsmodellen som ger sociala förmåner till de feta och lyckliga att parasitera. Dessa har pekat på att det ger folk felaktiga drivkrafter. Välfärd kan missbrukar som hämmar  folks arbetslust och innovationsförmåga. Men vem parasiterar egentligen?

“Men vi kan inte gå för långt i andra riktningen vilket vi ser i USA nu. Där leder de stora klyftorna till instabilitet eftersom folk tappar sin tilltro till samhället”, säger Dominic Barton och pekar på en intressant trend.

Kraschen 2008 var en påminnelse om att en oreglerad kapitalism är sin egen värsta fiende: förr eller senare måste falla offer för sina egna excesser och sedan vända sig till staten för undsättning.

Förtroendet för näringslivet och den offentliga sektorn faller över hela världen genom liberalism. Men vi kommer inte att få saker gjorda om det faller för mycket.

Liberalisten är någon som motsätter sig inblandning i andras angelägenheter. Vem är tolerant mot avvikande attityder och okonventionella beteende. 

Liberaler har historiskt gynnat att hålla andra människor utanför våra liv och att låta individer få maximalt utrymme att leva och blomstra som de vill. I sin extrema form är sådana attityder förknippad med självutnämnda “libertarianer”.  De mest genuina liberaler är benägna att låta andra människor leva ensamma åt sitt öde.

Den socialdemokratiska vägen i världen framhåller dels en kulturell och religiös tolerans dels den kollektiva åtgärder för de kollektivt bästa. De vill gynna en ekonomiska rättvisa som grund för samhällets balans och utveckling.

Från slutet av artonhundratalet fram till 1970-talet har de avancerade samhällen i väst allt blir mindre olika.

Tack vare progressiv beskattning, statsbidrag för de fattiga, tillhandahållande av sociala tjänster och garantier mot akut olycka, med moderna liberala demokratier sprider både extrem rikedom och fattigdom.

Under de senaste trettio åren har utvecklingen gått i negativ riktning. De extrema privata privilegier och det offentliga ointresset har återuppstått i USA och Storbritannien : epicenters entusiasm för avreglerad marknadskapitalismen.

Även om länderna som är långt ifrån varandra som Nya Zeeland och Danmark, Frankrike och Brasilien har uttryckt periodisk intresse för avreglering, har detta inte matchat Storbritannien eller USA i deras orubbliga engagemang att riva upp årtionden av social lagstiftning och ekonomisk tillsyn.

År 2005 fick 1 procent av USA medelinkomsttagare 21,2 procent av nationalinkomsten. 1968, kunde en vd för General Motors ta hem i lön och förmåner 66 gånger det belopp som betalas till en typisk GM arbetare. Vd för Wal-Mart tjänade 2010 900 gånger normallönen.

Idag finns fler fattiga barn i Storbritannien än i något annat land i Europeiska unionen. Sedan 1973 har ojämlikheten ökat mer i Storbritannien än något annat land förutom USA . De flesta av de nya arbetstillfällen som skapas i Storbritannien under åren 1977-2007 var antingen på en mycket hög eller mycket låg del  av löneskalan.

 I motsats till sina föräldrar och farföräldrar har barn i dag i Storbritannien liksom i USA mycket liten förväntan att förbättra på det tillstånd i vilket de föddes. Denna ekonomiska nedgång leder till ohälsa, missade utbildningsmöjligheter och alla välkända symtom på depression: alkoholism, fetma, spel och kriminalitet. 

Barnfattigdomen finns även i vårt samhälle. 90-talskrisens ungdomsoffer skildras i Roy  Anderssons film “Sången på andra våningen”

Tårtan räcker inte åt alla, säger samhällets elit. En smula, som knappt går att se! Det blir inget roligt kalas om vi bara ska få en pytteliten bit tårta.

Arbetslösa eller undersysselsatta förlorar färdigheter som de har förvärvat och blivit kroniskt överflödigt i “krisekonomin”. Ångest och stress, för att inte tala om sjukdom och tidig död följer på detta. Olikhet är en frätande kräftgång som söndrar samhällen inifrån.

Vi kan därför inte bara studera BNP-tillväxt utan också inkomstskillnader och social mobilitet från fattigdom till en högre inkomst. Obama-administrationen antyder nu en återgång till keynesiansk ekonomi.

Kan de nordeuropeiska välfärdsmodellerna är hållbara på sikt när de asiatiska länderna  stormar fram ekonomiskt med ett minimum av offentlig välfärd?

Produktiviteten i offentlig sektor är ganska svag över hela världen, visar de undersökningar som McKinsey & Co genomfört. Här finns inte den kreativa förstörelse som finns inom den privat sektor, där det gäller förändra sig eller dö. I den offentlig sektor gäller inte dessa spelreglerna och det måste förändras.

Joseph E. Stiglitz , Politisk bok,  Fungerande globaliseringsäger följande:

  • Det är ett faktum baserat på empirisk forskning att staten kan skapa bättre förutsättningar om man ge medborgarna utbildning, jämlikare villkor och bättre möjligheter att leva anständigt, så ger man samhället bättre förmåga att skapa tillväxt
  • Afrika, Ryssland och Latinamerika följde IMF och Världsbankens rekommendationer att liberalisera sina länders tillgångar och privatisera så att stora koncerner kunde köpa in sig och ge avkastningar åt sig själv.Men länderna fick inget tillbaka förutom höga låneskulder och instabilitet i ekonomin och större delen av befolkningen i ren fattigdom. Det
  • Det bästa idealet är om länder får börja använda sina tillgångar till att investera i sig själva då kan vi få se länder blomstra Delar av Asien och Kina satsade på egna investeringar och utbildning av sin befolkning. De lyckades över förväntan

Samhället kan inte jämställas med något mekaniskt system som kan kapas, nedskäras  eller avskiljas från oss själva utan en etisk och social konsekvens.

Samhället utgör en mänsklig process, en organism eller familj, där vi ingår liksom celler eller organen i vår egen kropp. Förstörs samhälle till sin delar då påverkas allt annat.

Den inhemska utvecklingen är en bas till förnyelse.

Det här inlägget postades i Angela Merkel, Arbete, Arbetslöshet, Avregleringar, Bank- och finanskriser, Fackligt, Fattigdom, Fördelningspolitik, Framtid, Kapitalism, Klassamhället, Lågkonjunktur, Ledarskap, Offentlig sektor, Utbildning, Vänster/höger. Bokmärk permalänken.