Tunisien: Nu får det vara nog!

“Nej! Nu får det vara nog!” Prishöjningar av basvaror den sista tiden i Tunisien och förtrycket genom rofferiets diktatur, framkallade det första arabiska folkets resning. Ben Alis och hans familjs korrupta styre under  25 års tid  fick droppen att rinna över.

Upproriska kvinnor och män som arbetare, gatuförsäljare och unga arbetslösa inledde nu i januari demonstrationer. Sedan anslöt sig advokater och studenter, lärare och slutligen kom lokala fackmedlemmar och fyllde gatorna. Ministrar lämnade samlingsregeringen.

Den arabiska revolutionen började i ett land som fullständigt fallit i glömska. Tunisien har genomgått hastiga försämringar som drabbat invånarna på grund av IMF:s krav på avregleringar efter finanskriser. Priset på basvaror – mjöl, couscous, olivolja, bensin – hade ökat med flera hundra procent, liksom elen. När en diktatur inför sociala försämringar, mister den helt sin legitimitet. Detta kan vi notera även här.

Regimen störtades. Ben Ali lämnade landet den 14 jan 2011 i det som kallats de ungas Jasminrevolt.  Det civila samhället i hela Mellanöstern inspireras i hopp om rättvisans framtid.

Den nu störtade Ben Alis korrupta regim hade ytterst goda relationer till USA och EU och den var prisad av Världsbanken för de privatiseringar och besparningar som nu bidragit till hans avgång. Det är denna politik USA och EU vill påtvinga världen genom sina bankväsen och den liberalekonomiska politiken som trasar sönder nationell självständighet, rättvisa och omsorg om sitt folk.

Denna monetära politik gynnar affärsvärlden. Folkens frihet och den nationella solidariteten i det civila samhället står i vägen för affärsvärldens frihet i en internationell värld. Den söker bundsförvantskap med korrupta regimer.

Det civila samhället har alltid funnits som kontroll och bildar motkraften till en kommandostyrd statsledning eller företagsvärld. I den civila sektorn verkar folkrätten. Ekonomi och lagar gäller det gemensamma bästa. Folkets valda finns för att vara sitt folks välgörare. Hur många uppfyller detta?

Ett ägande är inget självändamål. Det privatiserade samhället bär ingen framtid för jordens folk. Det ligger i mänsklighets grund att dela med sig av sitt överflöd. I de forna samhället tömde man aldrig all sin frukt från träden längs vägarna. De som kom skulle kunna finna föda.

För första gången reser sig folket i ett arabiskt land. Det har gjort uppror och kastat av sig en förtryckarregim. Nu darrar regionens envåldshärskare, militärjuntor, monarker och oljeprinsar inför tanken att doften från den tunisiska revolutionen ska sprida sig. Protester reser sig i Jordanien och  Egypten. Eliten fungerar på samma sätt överallt oavsett kultur. Det är inte över. Motkrafter i kupper kan sättas in, som det har skett när ekonomiska intressen tidigare stått på spel.

I decennier har Paris och Washington skålat vänskap med Ben Ali och hållit honom och andra diktaturer i regionen under armarna. Nu vill plötsligt Bryssel och Vita Huset skicka ”experter” till Tunis för att hjälpa till att organisera ett demokratiskt val. Det är deras lömska listighet att utnyttja krisen för sina egna syften. De kommer som falska apostlar. De säger ett och tänker ett annat.

De som skapat och understött förtrycket, försöker nu uppträda som räddare och erbjuder sina ”vänner” frihetens väg tillbaka in liberalernas monetära antisamhälle. De ser sig vara frihetens budbärare utan att blinka. De är förblinda av sin liberala övertygelse, där allt blir tvärtom. De vill  “hjälpa” till så att de rättrogna, förbundets människor, återinsätts.

De spelar sitt eget folk bakom ryggen genom att tala i demokratins och rättvisans namn, såsom har skett inom EU-staterna och i Alliansens Sverige. De är de stora världsbedragarna. De vill bygga “fredsstyrkor ” som en världspolis mot det civila samhället. Utrikesministern  Carl Bildt har sagt att Europa och vi är USA:s vapenbröder.

Den arabiska revolutionen är en rysare för alla som nyligen myste över den nyliberala världsordningen. Det är ingalunda säkert att demokratin slutgiltigt segrar i Tunisien och Egypten, eftersom den revolterande massan saknar en organisatör; oppositionen är fängslad, mördad eller driven i landsflykt. Det finns en formidabel motståndare. Antidemokratiska makteliter där i allians med antidemokratiska makteliter här, kan mycket väl kväsa frihetsrörelsen.

Ledare i USA och EU, lägg er inte i det tunisiska folket rätt att forma sin egen framtid, frihet, sociala rättvisa och välfärd som ska vara rättesnöre i övergången bort från diktaturen. Se istället om ert eget hus och ledarskapet om ni är folkets välgörare!

Det här inlägget postades i EU, Globalisering, Kapitalism, Makt, Orättvisa, Protester, Samhälle, Utrikespolitik. Bokmärk permalänken.