Sociallära

SAMHÄLLETS GÅTA: VEM ÄR MÄNNISKAN?

”Den mänskliga personen” utgör själva grunden, orsaken och målet för alla sociala inrättningar .

Vem säger detta? Det är påven Johannes Paulus II 1981

“Arbetet är nyckeln till hela den sociala frågan” och grundlägger både samhället och ekonomin. Vad går då först? Arbete eller kapital?

Ekonomi är ett socialt skeende mellan människor, för människor och det gemensamt bästa. Därför gäller arbetet som orsak och kapital blir  här ett medel att investera och realisera; och ett resultat av en ekonomisk process. Kapital är också en förmåga. Arbetet är utvecklande.

Människan är så den överordnade principen och samhällets högsta princip. Detta gäller så även tekniken och arbetets organisering. Men människan och kapitalet är i historien två rivaliserande produktionsfaktorer som har påverkat hela samhällsutvecklingen.

Det finns en skatt och kunskap som kunde väglett nationer, samhällen och skolor för 100 år sedan. Det är den katolska socialläran. Av alla filosofier som gällt är människobilden den mest okända. I generation har olika synsätt gällt. Vi kallas för homo sapiens – den vetande människan. Är detta den rätta benämningen? Homo creator hade passat bättre.

RATIONALISMENS PARADIGM

Den moderna människosynen kommer under Upplysningstiden när en ny världsbild föds.

Solen är nu  medelpunkten och jorden är rund. Universum syns vara en stor klocka – ett urverk. Allt går att förutse i en rationell syn. Allt som syns är det verkliga. Allt som inte syns  kan inte observeras, behandlas därför som något som irrationellt och utgår. Ett vetenskapligt krav på interspektion att kunna mäta, observera och kontrollera.

Människan i en kropp reduceras till en “maskin” med organ som komponenter. Senare med darwinsmen skildras hon som en förädlad apa, framkommen genom en evolution och kamp mellan de allra dugligaste varelserna.

Som den rationella människan finns sanningen i hennes förnuftet och hon kunde bli herre över sin omvärld. En vision kommer gälla för långt tid framåt att förverkliga det rationellt paradiset.

Upplysningstiden blev en revolt mot allt och hela ursprunget. Sekulariseringen bryter igenom och blir en skilsmässa med kristendomen. Ingen relation existerar mellan Skaparen och skapelsen. Allt är materiellt och allt kan rationellt förklaras.

Under Upplysningstiden föds en rad nya uppfattningar. En verklighet i objekt.

  • Världen kan rationellt delas upp i ett system av delar i ett förutbestämbart maskineri.
    • Nya filosofiska skolor
    • Förgrundsgestalter är Decartes (1596-1650), Locke (1632-1704) och Voltaire (1694-1778)
  • En rationella människan
    • Med ett rationellt förstånd som besitter sanningen
    • Människan kan härska över naturen.
    • Industrirevolutionen i England med ångmaskinen
  • Samhällsrevolutioner
    • Arbetarklassen och klasskampen
    • Första franska republiken 1789
    • Ryska revolutionen 1917

DEN FÖRSTA SOCIALLÄRAN 1891

Under 1700- och 1800-talet spreds en stor misär i industriländerna i Europa och Nordamerika. Industrimiljön sprider kolera, tbc, fattigdom och träldom.Stor arbetslöshet och missväxt råder. Revolutioner och kontrarevolutioner sliter sönder nationer och mänskliga relationer.  Konflikten mellan arbetarna och kapitalägare splittrar såväl kyrkan som nationer. Unionstanken växer fram. Napoleonkriget är det första steget till Europas Förenta Stater.

Leo XIII uppmärksammade arbetarfrågan i encyklikan Förändringar, inom ramen för det dåtida industrialiserade länderna kapitalistiska länderna. Han  kritiserar hårt det faktum att arbetarna är “utlämnade åt obarmhärtiga herrars godtycke och den hänsynslösa konkurrensens vinningslystnad”.

Att vara dömd till ett existensminimum syntes för många vara livets ofrånkomliga öde, som var “arbetarklassen”. Påven brännmärkte dessa missförhållanden, det elände och den nöd som under längre tid hade drabbat proletariatets nya samhällsklass. Frågan var om det fanns utrymme för honom att ingripa i den strid som främst stod mellan liberalismen och marxism

Liberalismen  förkunnadea genom Adam Smith den fria marknadsrätten över så folk och nation. Samhällets överordnade principen gällde kapitalet och ekonomin lydde under sina egna lagar för marknaden.

Marx angrepp människans grund i hennes girighet, som måste utplåans. Religion och de politiska institutionerna är en överbyggnad som endast används för att berättiga och försvara de härskande klassernas intressen. Historien skildrar enligt Mars historien om klasskampen. Alla tidigare institutioner skall så ersättas av en enda statsfunktion. En statsideologi där utgjorde sanningen och rätt. Individens egenintressen skulle stävjas av en nationell och kollektiv moral i proletariatets fostrande diktatur. Detta kunde endast uppnås genom en revolution.

Marx förnekade den personliga ägande- och förfoganderätten. Kapitalägarna skall exproprieras på all egendom, i första hand produktionsmedlen, överföras i statens eller det allmännas ägo.

Mot detta hävdar påven att “rätten att äga enskild egendom är människan given av naturen“. Syftet med detta krav på enskild äganderätt var att tillerkänna även den egendomslöse löntagaren rätten till personlig egendom.

Liberalism och marxism rymde inte bara en ekonomisk teori, utan företrädde en viss människosyn och samhällssyn, en hel livsåskådning. Båda livsåskådningarna förnekade att människan är kallad till ett evigt mål bortom det jordiska livet.

Enligt Leo XIII är det allmänna bästa samhällets främsta och yppersta lag. Det allmänna bästa ser nämligen hela samhällets välgång, och detta på lång sikt.

  • Statens roll är att främja social rättvisa genom att skydda de mänskliga rättigheterna
  • Kyrkans roll är att undervisa om den sociala läran
  • Utvecklande av  rätta sociala principer för  en klassen i harmoni dvs. kyrkan stod på de fattigas sida
  • De fria marknadskrafterna måste modifieras med moraliska överväganden
  • Betydelsen av den privata äganderätten
  • Rätten till  fackföreningar och införandet av kollektiva förhandlingar

DEN ANDRA  SOCIALLÄRAN 1931

När Pius XI 1931 skrev socialencyklikan “Efter 40 år” ägger han fram en sammanhängande samhällssyn och framhåller att den faktiska fördelningen av de materiella tillgångarna »mellan ett litet fåtal ofantligt rika och den oräkneliga skaran egendomslösa» strider mot rättvisan.

Det är de fria organisationerna som bygger upp det civila samhället. Fackföreningar garanterar det civila samhällets frihet och rättvisa. De är tecken på dess balanserade livsrytm och sociala hälsa.

De skall inte låta sig styras och kontrolleras av staten utan vara mån om sin självständighet De skall utan statens inblandning kämpa för sina rättigheter.

Staten skall bara ingripa om konflikterna mellan de fria förhandlingsparterna inte kan lösas. Denna principe heter subsidiaritetsprincipen och innebär att staten eller det allmänna skall främja de enskilda medlemmarnas och de mindre gruppernas egna initiativ och aktiviteter (ordet subsidiaritetsprincip har sina rötter i det latinska subsidie afferre = att ge stöd, att vara till hjälp.

Hjälp till självhjälp beskriver detta. I mån av behov skall den statliga gemenskapen att ge hjälp till självhjälp åt samhällets minsta enheter och grupper, men inte uppträda i deras regi.

På det viset blir det nya samhället »en enhet i organisk och väl differentierad mångfald». Klassamhället ger vika för en väl sammanfogad organism med det klassfria (inte klasslösa) samhället som mål.

I det klassfria samhället bidrar alla, i vilken ställning de än befinner sig, till det allmänna bästa. Det allmänna eller staten skall skapa ramar eller villkor inom vilka de minsta och de mindre gruppernas autonomi kan utveckla sig.

Påven integrerade arbetarfrågan i en övergripande samhällssyn: arbetarna (arbetarrörelsen resp fackföreningar) skall ta tillvara sina egna resurser, sin kompetens och sin inre styrka. Oberoende av om man utför sitt arbete som egen företagare eller som löntagare så utvidgar det personkärnan.

Arbetet måste därför ha en skapande kvalitet. Den arbetande människan ger matarian, produkten och tjänsten hon utför sin mänskliga prägling. Arbetet är alltså underordnat hennes målmedvetenhet och hennes vilja. Det är hon som i sin dagliga arbetsinsats vinner erfarenhet och utvecklar nya initiativ.

Arbetet är bara mänskligt, när »det står i människans, i varje människas och i hela människans tjänst»  Som en skandal betraktar konciliet »ovärdiga arbetsvillkor. Arbetarna behandlas som rena produktionsmedel och inte som fria och ansvariga personer» (GS27). Arbetet blir omänskligt, och arbetaren »en slav, om hon inte får utföra arbetet på ett förnuftigt och fritt.

 DEN TREDJE  SOCIALLÄRAN 1939

Pius XII talade om den tredje sociala encyklikan ” Den mänskliga solidaritet och en totalitär stat” en aktiv och effektiv solidaritet som skall råda inom samhällskroppens alla delar. Solidarisk samhörighet innebär att alla och envar i ett visst samhälle är ansvarig var och ens väl och ve.

Totalitära politiska system struntar i det allmännas bästa som inte har någon annan funktion än att ge stöd åt makthavarna. Partiledarna i totalitära regimer brukar använda sig av »folkets vilja» och »samhällets bästa» för att manipulera och kränka de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Med hjälp av slagordet, »allmännytta går före egennytta» (Gememnutz geht vor Eigennutz) utplånade tredje rikets makthavare hela folkgrupper och sökte snärja in hela befolkningen i sin förfalskade ideologi.

I totalitära regimer av nyare snitt består det allmännas bästa vad som gagnar partiet och den härskande klassen. De människor som inte vill böja sig för indoktrineringen stämplas som klassas som samhällsfientliga som effektivt skall gallras bort.

»Den politiska makten, som är det naturliga och nödvändiga med för att hålla samhället samman, måste ha som mål att förverkliga det gemensamma bästa. Den handlar subsidiärt, de enskilda medlemmarna och grupperna i det civila samhället handlar solidariskt.

Solidaritetsprincipen uttrycker ett ömsesidigt beroende: alla är bundna vid och ansvariga för samhället, och samhället är förpliktat att säkerställa allas frihet och att skydda dem mot hot både utifrån och inifrån. “Vi alla sitter i samma båt”

 DEN FJÄRDE TILL DEN SJÄTTE  SOCIALLÄRAN 1961, 1963 OCH 1965

Med påven Johannes XXIII inleds en ny fas i utvecklingen av kyrkans sociallära.

Han kallar i-ländernas ansvar för och konkreta hjälp till u-länderna för vår tids ödesfråga och största uppgift. Han markerar klart sitt särskilda intresse för Kyrkans samhällsansvar. Han kallar I-ländernas ansvar för och konkreta hjälp till u-länderna för vår tids ödesfråga största uppgift.

Socialetiska kärnsatser är

  • Den enskilda personens och det mänskliga arbetets värdighet,
  • Alla folks och alla enskilda människors rätt att få del av jordens tillgångar
  • En rättvis lön som svarar mot familjens behov
  • En kritisk syn på den liberalistiskt orienterade ekonomin som tillåter obegränsad konkurrens och förnedrar människan till enbart en produktionsfaktor

Påven ger ut 3 socialencyklikor.

  1. Mater et Magistra 1961,
  2. Fred på jorden, 1963
  3. Glädje och hopp 1965.

Han ansåg för ett modernt pluralistiskt samhälle de etablerade principerna i kyrkans sociallära vara oumbärliga stöttepelare:

Subsidiaritetsprincipen. Påven citerar hela det berömda av snittet, statliga ingripande i samhällskroppens liv skall hjälp men inte kväva de enskilda medborgarnas, familjernas och de enskilda gruppernas. är oförenlig med subsidiaritetsprincipen. I en sådan ordning styrs hela livet i stat, kommun, näringsliv, vetenskap, idrott och det mesta som hör familjelivet till från en allt dominerande kommandocentral. Människan är ett nummer i kollektivet.

Självförvaltningsprincipen. Denna princip eller regel för samhällslivet förtydligar subsidiaritetsprincipen: både enskilda företag och sammanslutningar med kulturella syften skall i möjligaste mån vara självständiga.
Genom så mycket självförvaltning som möjligt skall samhället förbli nära människorna och deras livsvillkor. Uppenbarligen finns det koncentrationsprocesser i våra moderna samhällen som betingas av den moderna tekniken och människorslivsföring. Vi lever i storstäder, med stora fabriker, jättelika regionsjukhus och stora skolor. Ett frihetsorienterat samhälle behöver de »fria krafterna» på snart sagt alla områden, men kanske särskilt inom socialvård och utbildning.

Principen om det gemensamma bästa. Denna princip tjänar den samhälleliga balansen. Subsidiaritetsprincipen och självförvaltningsprincipen betonar den folkliga basens (individens, familjens, gruppens, rörelsens) egen kompetens, med så lite inblandning från statligt håll som möjligt.

Principen om det allmänna bästa är en komplementär princip, dvs den tar hänsyn till den statliga gemenskapens bästa. De fria samhäl-leliga grupperna är inte självständiga för att kunna följa sina själviska syften.

Principen om privat äganderätt. Alla människor skall få bli delaktiga i samhällets välfärd. Den statliga socialpolitiken skall syfta till att sprida egendomen. Socialprodukten, dvs resultatet av arbetet, skall rättvist fördelas bland de olika skikten i befolkningen. Självfallet kan staten och andra offentliga organ utvidga gränserna för sitt ägande, om “den allmänna välfärden uppenbarligen kräver det”

Principen om delägarskap. Löntagare, både arbetare och tjänstemän, skall ha del i företagen. Delägarskap leder till större ansvar för det företag där man själv arbetar. Rätten till delägarskap skall vara möjlig i både privata och offentliga företag.                    .

Påven betraktar jordbruket som en eftersatt sektor, både ekonomiskt och socialt. Han framhåller att kyrkans sociallära inte bara skall belysa förhållandet mellan arbetsgivare och löntagare utan även “mellan olika näringar och mellan i ekonomiskt avseende olikartade områden inom ett och samma land”

Han beklagar att de utvecklade länderna ringaktar de andliga värden och gamla traditioner som u-länderna har skapat. I-ländernas utvecklingshjälp kan mycket väl förstöra “detta oförvanskade medvetande hos u-ländernas folk” och bli en”försåtlig fälla för dem”.

Han önskar “innerligt” att den katolska socialläran ägnas ett allt större intresse. Denna lära skall inte bara förmedlas vid de universitet och högskolor som står under kyrkans ledning, utan också ute i församlingarna och inom ramen för lekmanna-apostolatet. Lekmännens speciella har knappast någonsin tidigare så klart och tydligt betonats som här. Det ligger i sakens natur, eftersom det i första hand är lekmännen som gestaltar – och förändrar – den sociala verkligheten. Samhällsutvecklingen är lekmännens egentliga kompetensområde.

För en allt vidare spridning av den katolska socialläran kan i synnerhet Våra älskade söner i inom lekmannaståndet göra en stor insats genom att inte blott själva studera och i praktiken tillägna sig den utan även ivrigt bemöda sig om att lära andra förstå dess innebörd

Det ligger i sakens natur, eftersom det i första hand är lekmännen som gestaltar – och förändrar – den sociala verkligheten. Samhällsutvecklingen är lekmännens egentliga kompetensområde.

DEN SJUNDE TILL DEN NIONDE  SOCIALLÄRAN 1968, 1971 OCH 1973

Paulus VI:s encyklika  Folkens framsteg  handla om politisk frigörelse och ekonomisk utveckling, främst i u-länderna.

Människans yttersta mål är inte att få och äga mer. Det övergripande syfte om människans fullödiga utveckling.

Encyklikan har ett politiskt syfte, nämligen att öka utvecklingshjälpen till de ekonomiskt svaga och svagaste länderna. Det gäller omedelbart konkret, praktiskt-politiskt mål.

Utvecklingen ett solidariskt världssamfund.

Han angriper den tygellösa liberalismen som ledde till »penningens internationella imperialism», som av Pius XI kallas rätt och slätt kallad »diktatur».

Utan att göra en direkt koppling mellan industrialiseringen och kapitalism, avvisar han det system som »anser att profit är det väsentliga motivet för ekonomisk tillväxt, fri konkurrens dess högsta lag och privatägda produktionsmedel en orubblig rättighet».

Paulus VI skiljer alltså klart mellan industrialiseringen, som har inneburit klara framsteg, och »det fördärvliga system» som har utnyttjat den till sin egen fördel.

»De rika ländernas överflöd måste stå till förfogande för de fattiga länderna». Eftersom u-länderna nästan uteslutande säljer jordbruksprodukter och råvaror till starkt fluktuerande priser som fastställs i i-länderna är obalansen till u-ländernas nackdel uppenbar.

Regeln som säger att de internationella handelsförbindelserna (i enlighet med liberalismens allmänna princip) skall bestämmas av ett fritt utbyte är helt ohållbar. Det “fria marknadspriset cementerar och permanentar i själva verket orättvisorna”.

Påven skrev ytterligare två encyklikor, 1971 och  1975.

DEN SJUNDE TILL DEN NIONDE  SOCIALLÄRAN 1968, 1971 OCH 1973

Påven Johannes Paulus II säger i Laborem exercens – Den som utför arbete 1981.

Arbetet är nyckeln till den sociala frågan

Johannes Paulus II, som egenhändigt författade encyklikan, gör ett originellt grepp: han behandlar inte frågor kring det mänskliga arbetet utan han behandlar själva arbetet som utgör »en nyckel, och troligen den viktigaste nyckeln, till hela den sociala frågan» (den latinska grundtexten använder här ordet »cardo» som betyder gångjärn, dörrhake, vridpunkt.

Påven delar upp sin encyklika i fyra avsnitt:

  • Människan och arbetet
  • Konflikten mellan arbete och kapital
  • De arbetandes rättigheter
  • Grunddrag till en arbetets spiritualitet.

Arbetets subjekt och objekt

Det har varit en överraskning för många att påven inte definierar ämne. Han  ger inte ordet arbete en exakt definition. Han har valt en annan väg att leda läsaren in i arbetsvärlden, nämligen genom en väsentlig distinktion: han skiljer  mellan arbete i objektiv och arbete i subjektiv bemärkelse. “Vi bygger ett hus”. Arbetet är subjektet och kapitalet objektet. Kapitalet är summan av alla ting.

Människan och arbetet

Under arbete i objektiv bemärkelse sorterar tekniken, dvs hela den tekniska redskapsarsenal som människan har frambringat genom sitt arbete och för sitt fortsatta framgångsrika arbete.

Här också människornas samlade teoretiska och praktiska erfarenheter, som är nödvändiga för att produktionen av varor och tjänster skall fungera. Arbetet i objektiv bemärkelse syftar alltså inte bara på tekniska produktionsmedel utan också på teknologin, dvs allt tekniskt know-how eller kunskapen om själva tillverkningsprocessen.

Arbetet utgår från människan och skall tjäna henne. 

Arbetets värde och värdighet oss etiska innehåll är baserat på människan som person. Att människan är person innebär att hon är utrustad medvetande och frihet. I själva verket är detta kärnan i hela läran om arbetet: det är förankrat i människan som en medveten och fri varelse.

Detta betraktelsesätt har en nödvändig konsekvens.

Det är inte möjligt att indela människor i olika klasser beroende på den typ det arbete hon utför.

En människas anseende sägs ofta bero på det arbete hon utför. Encyklikan avslöjar det felaktiga i detta synsätt.

“Ty målet för arbetet, vilket arbete som helst, vore det så den enklaste tjänst, det enformigaste och obetydligaste arbete på den gängse värdeskalan, förblir till sist alltid människan själv

Faran i att kvalificera människan rent ekonomiskt blir inte mindre när hon och hennes arbete betraktas som en arbetskraft i rent ekonomiska termer. Enligt arbetsmarknadens lagar som uttrycks i ord som utbud, marknad och efterfrågan betraktas det mänskliga arbetet som en vara. Bakom arbetets ekonomiska värderingar försvinner det mänskliga arbetets grundlägga värderingar som inte låter sig sig uttryckas i ekonomiska termer.

Genom sitt arbete omdanar människan naturen, men hon “förverkligar även sig själv som människa”. Genom arbetet blir hon “på ett sätt mera mänsklig”. Knappast något dokument före LE har tillmätt arbetet samma höga värde och den arbetande människan samma höga värdighet.

Johannes Paulus II tecknar inte en samhällsordning utan snarare en ekonomisk ordning: det är människan i arbetsprocessen som intresserar honom, inte så mycket människan i hela den sociala och politiska beslutsprocessen. Påven har sitt hjärta hos löntagarna, och det är dessa som har företräde framför kapitalet.

Konflikten mellan arbete och kapital

Det är i princip inte svårt att bestämma relationen mellan arbete och kapital. Bara människan är person, kapitalet däremot är en summa av ting.

Påven formulerar följande tes:

“Rättvist, sant i sig självt och på samma gång moraliskt rättfärdigt, är ett arbetssystem som i sina grundvalar övervinner motsatsen mellan arbete och kapital och är uppbyggt enligt principen om arbetets inneboende och verkliga överhöghet, om dess subjekt karaktär och om arbetarens verksamma deltagande i hela produktionsprocessen, utan hänsyn till arten av de uppgifter som han utför”.

Vad är det då som har gått snett? I hela näringslivet råder uppenbarligen just en motsättning mellan arbete och kapital. Enligt påven har det skett en ödesdiger brytning mellan arbete och kapital. Påven kallar konflikten för ekonomism eftersom det mänskliga arbetet betraktas i ekonomiska nyttoperspektiv. Själva det arbetande subjektet underordnas ekonomiska mål. Det som räknas är arbetets ekonomiska värde och människan själv som produktionsfaktor som medel.

Motsättningen finns hos människorna som står bakom: bakom kapitalet finns ägarna, staten eller kommuner som arbetsgivare. Och därmed är vi tillbaka vid frågan om äganderätten. Är ett privat, kommunalt eller statligt ägande av produktionsmedel berättigat? Påven upprepar kyrkans ståndpunkt i denna fråga. Den skiljer sig radikalt från kollektivismens men också från kapitalismens program.

“Rätten till personlig egendom är underordnad rätten till gemensamt bruk, ty tillgångarna är bestämda för alla”

På samma sätt förhåller det sig med den privata äganderätten till produktionsmedlen. Dessa får man inte äga “i strid med arbetet och inte heller för ägandets skull” utan för att “de skall tjäna arbetet”. På grundval av allas rätt att använda människans tillgångar utesluter kyrkan

“socialisering av vissa produktionsmedel under lämpliga förutsättningar”.

Det är alltså helt omöjligt att godta den benhårda kapitalismens försvar av den exklusiva privata ägande rätten tillproduktionsmedlen såsom en orubblig dogm i det ekonomiska livet.

Påven ger förslag om “gemensamt ägande av produktionsmedlen, om arbetarnas delaktighet i företagens ledning och eller i deras vinster, om att arbetstagarna bör äga aktier i företagen osv”. Påven slår emellertid fast att man inte kan genomföra alla dessa viktiga reformer bara genom att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen. Byte av ägare innebar bara byte av makthavare vilket ingalunda behöver leda till bättre förhållanden. I kollektivismen blir allt endast en ägare med staten som ensam ägare av såväl.

Det är därför som han efterlyser “en rad förmedlande organ med ekonomiska, sociala och kulturella uppgifter organ som skulle åtnjuta verklig självständighet gentemot offentliga myndigheter att nå sina mål i lojalt samarbete med varandra inom ramen för de krav som stalls av det allmänna bästa”. Dessa organ är “levande sociala enheter” där den enskilde inte drunknar eller förträngs utan kan utvecklas som person.

De arbetandes rättigheter

I den tredje delen av sin rundskrivelse introducerar påven en ny terminologi i kyrkans sociallära. Han talar om direkta och indirekta arbetsgivare. Den direkta arbetsgivaren är den person eller institution som arbetaren ingår ett arbetsavtal med. Till de indirekta arbetsgivarna hör alla förhållanden, omständigheter och villkor som den direkta arbetsgivaren alltid m ied. Han står under deras inflytande, han kan bara operera inom det frihetsutrymme som de medger. Det är inte alldeles lätt att exakt bestämma och beskriva de indirekta arbetsgivarna.

Till dem hör multinationella företag, kollektivavtal (som ofta sluts utan den direkta arbetsgivarens medverkan), statliga och mellanstatliga institutioner och lagar som ritar upp ramarna för det konkreta näringslivet. Den direkta arbetsgivaren är alltså »fånge» i ett helt nät av bestämmelser och villkor som inskränker hans rörelsefrihet.

Begreppet indirekt arbetsgivare innefattar ytterst sammansatta och vitt förgrenade beroenden». Men systemet är inte bara invecklat, det är också farligt eftersom »det lätt kan ge upphov till olika former av utsugning och orättvisa och återverka på de enskilda staternas arbetsmarknadspolitik för att till sist drabba den arbetande människan som är arbetets egentliga subjekt

Fackföreningarna har vuxit fram »ur arbetarnas, främst industriarbetarnas kamp för rätt och rimlighet mot företagarna och ägarna av produktionsmedlen»

Påven inte bara godkänner fackföreningar, han erkänner och betonar deras nödvändighet. Organisationer av denna typ är nämligen »ett oumbärligt inslag i samhällslivet». Viktigt är att fackföreningarna inte kämpar »mot någon annan».

Målet för fackföreningarna kan inte bestå i att ta makten från arbetsgivarna resp kapitalägarna för att till slut förinta (»likvidera») dem i syfte att etablera det klasslösa samhället. Arbetarna bör hävda sina rättigheter inom de begränsningar som landets allmänna ekonomiska situation ålägger dem. »De fackliga kraven får inte urarta till ett slags klass- eller gruppegoism även om de också kan och bör åsyfta att till hela samhällets bästa rätta till allt som brister i sättet att äga, förvalta och bruka produktionsmedlen.»

En viktig facklig uppgift är utbildning och vidareutbildning. Genom skolor, “folkuniversitet” och »självstudier» kan fackföreningarna bidra till att den enskilde arbetaren som person inte bara skall äga mera »utan framför allt vara mera».

Påven upprepar fackföreningarnas rätt att strejka, självfallet inom rimliga gränser. Kristna fackföringar finns på kontinenten men inte i Norden. Liberalismen finns här företrädd både till höger och vänster.

Efter ett avsnitt om jordbruksarbetets värdighet, de handikappade i arbetslivet samt utvandringens problem slutar denna encyklika med att rita upp några grunddrag i en arbetets spiritualitet: Arbetets betydelse lyfts ännu klarare fram genom en andlig reflektion kring det uppdrag som varje människa får av sin Skapare.

Etisk demokrati

Troheten mot människans medfödda rättigheter och mot samvetets röst kan alltså rättfärdiga civil ohörsamhet och överträdelser av orättfärdiga lagar, ja mer än så: det är ens plikt att bryta mot sådana lagar.

Detta är en del av den polska kyrkans sociallära med avseende på den världsliga makten. Men vad innebär de i positiva termer? Vilket system finner kyrkan förenligt med sin sociala etik? Man har tagit principiell ställning för den demokrati som springer ur människans rättigheter, och för pluralism.

En viss vägledning om kyrkans hållning finns dock hos den polske professorn i teologi, Jozef Tischner. Han har under Solidaritets tid fungerat som fackföreningens kaplan men är kanske mest känd för sina reflektioner kring arbetsetik och socialism, sammanfattade i Solidaritetens etik, som kom ut 1981.

Demokrati är att föredra därför att folket är bärare av sanningen, av en sann bild av verkligheten, eller åtminstone en som är mer korrekt än deras som befinner sig långt från vardagens möda. Demokrati är den folkliga sanningens makt. 

Demokratin är överlägsen därför att den bygger på massan, majoriteten, alltså den överlägsna styrkan. “Historien känner inte till begreppen gott och ont, bara begreppet styrka. Den som är starkast håller framtiden i sin hand. Det gäller alltså att finna uttryck för majoritetens vilja och i fortsättningen konsekvent genomföra den.” Demokrati är den folkliga styrkans makt. Påven är ytterst allvarlig på denna punkt:

 “När det demokratiska samhället förlorar den etiska synen på människan, då kommer demokratin att upplösa sig själv och gå mot det totalitära!” Människovärdet är en grundval för samhället.

Vi vet idag hur det gick för Polen. De statliga varven kom i utländsk ägo. Demokratins princip, skulle man kunna tillägga, är ingen garanti för ett mänskligt samhälle, om den inte omfattar respekt för varje individ för sig, om den inte förbinds med etik.

I väst är den vanligaste moraliska kritiken av demokratin att den är otillräcklig, att den inte tillvaratar arbetets rätt, att den inte innebär en ekonomisk demokrati.

Arbetes rätt och mening

Den 14 september 1981 lade Johannes Paulus II sista handen vid texten till encyklikan Laborem exercens (Den som utför arbete).

Människan är inte ett instrument, hennes medfödda värdighet kräver sådana förhållanden inom produktionen att hennes själ och kropp kan utvecklas, det kräver med andra ord ett avgörande inflytande över produktionsprocessen. Frågan om äganderätten är här underordnad, och skall lösas på ett sätt som befordrar människans förmänskligande i produktionen.

Så uppfattades påvens budskap i Polen, och följande avsnitt tolkade som ett direkt stöd åt Solidaritets självstyresprogram:

När människan arbetar och begagnar sig av produktionsmedlen i deras helhet önskar hon samtidigt att frukterna av hennes arbete skall komma i henne och andra tillgodo och att hon i själva produktionsprocessen skall kunna framstå som medansvarig och medskapande på den plats hon fyller.”

De tre grundpelarna

I den systematiska framställningen av den katolska socialläran finns tre grundläggande begrepp enligt Erwin Bischofberger och Maria Zaremba i “Arbete och Kapital”.

  • personalitet som utgör hela  människans andliga vara. En avbild en skapande Gud.
  • solidaritet att verkar i vår omgivning med och för vandra
  • subsidiaritet till stöd för utveckling och tillväxt.

På dessa tre grundpelare vilar närsamhällets och världssamfundets allmänna bästa. Dessa beskrivs längre fram.

” Kyrkans sociallära ser inte ekonomiskt handlande som någon sorts etisk frizon, där det råder moraliska undantagsregler. Detta är uttryckt i encyklikor, herdabrev och andra dokument.

Den kristna människosynen

Människan är skapad som enhet som man och kvinna för en personlig gemenskap med varandra för att ge det mänskliga livet vidare, KK 372.

Den mänskliga personen är både en andlig och kroppslig varelse. Hennes person är den inre människan. Hon är subjektet utrustad med ett medvetande och en frihet. Historiens ansvariga som skapare – står i centrum för den personalistiska filosofin. Till sitt urpsrung betyder person ansikte.

Människan är redan från början av sitt liv, redan i moderlivet begåvad med ett potentiellt förnuft, en gryende frihet och spirande känslor.

Till en början är det bara dolda anlag, hon förfogar ännu inte över sin förmåga, men hon utvecklas mot en allt större självständighet och samverkan med andra. Denna utveckling leder till ett alltmer förgrenat samspel mellan den enskilde och hans miljö.

Människan är så en skapande och social varelse:

  •  Arbetet utgår från människa och skall tjäna henne
  •  Genom skapande arbetet kommer varor, tjänster, redskapen etc

Människan är redan från början av sitt liv, redan i moderlivet begåvad med ett potentiellt förnuft, en gryende frihet och spirande känslor. Till en början är det bara dolda anlag, hon förfogar ännu inte över sin förmåga, men hon utvecklas mot en allt större självständighet och samverkan med andra. Denna utveckling leder till ett alltmer förgrenat samspel mellan den enskilde och hans miljö. Genom sin intellektuella nyfikenhet och sina andliga intressen börjar människan se allt större sammanhang i hela verkligheten och strävar, ibland stormar, mot nya horisonter.

Den andliga grundvalen för människans värdighet som person markerar ytterligare ett viktigt drag i en samlad kristen människosyn. Hon skall sträva efter att förverkliga varandets och inte ägandets livsform. Visserligen värnar kyrkan om den privata äganderätten. Men den privata äganderätten skall tjäna ordningsfunktionen i samhället vilket inte betyder att den som äger mest också »är bäst».

Det är framför allt Paulus VI och Johannes Paulus II som upprepade gånger betonar att människan, för att bli mer människa, måste ta steget från att »ha mera» till att »vara mera».etta innebär konkret, att t.ex arbetarrörelsen inte bara skall kämpa för bättre ekonomiska villkor utan i stället skall söka mer ansvar genom »delaktighet i beslut som rör ekonomiska och sociala frågor. Det är fråga om en mer ingående medbestämmanderätt» (Paulus VI:s tal inför ILO 1969).

Den skapande människa – Homo Creator

I svenska språket saknas begrepp som urskiljer arten av arbeten. I engelskan finns två begrepp för arbete, work och labor. Vad är skillnaden?

Work ingår i scientific work som är det vetenskapliga arbetet. Verk är skapande och ingår svenskans hantverk, konstverk eller verkstad. Allt uttrycker ett skapande. inifrån och ut. Labor står för kollektivarbete och arbetskraft i produktionsanläggningar. Jobb blir det arbetet där systemet styr reducerar arbetet till verkställande funktion utan egen förmåga att påverka förloppet, planera och besluta om utfallet.

Som mänsklig handling och mänsklig prestation står arbetet på en ojämförligt högre värdenivå än kapitalet, dvs de produktionsmedel och den förvärvsförmögenhet som man sätter in i produktionsprocessen. Påven menar ingenting annat än att det är människan som har företräde att organisera och leda den ekonomiska process, medan kapitalet får tjäna som medel i denna process.

Ett partnerskap mellan arbete och kapital består alltså enligt påven inte i bådas likställning (jämställdhet), utan i arbetets företräde. Med »arbetets företräde» menas inte bara arbetets högre moraliska värde och dignitet, utan även alla de nödväniiga ekonomiska och organisatoriska konsekvenser som dess företräde medför. På samma sätt kan man säga att människa går före maskin, person före funktion och etik före teknik.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *